Prästerskapet har väl aldrig haft en hög hipphetsfaktor inom den svenska filmvärlden. Senast jag minns någon skön präst var väl Kjell Bergqvist i Ulf Malmros Rapport till himlen, eller längre tillbaks den betydligt mer obehaglige Jan Malmsjö i Fanny och Alexander. Malin och Daniel Lind Lagerlöf har dock lyckats skildra prästens mer nutidsbundna funktion i sin nya Miffo. I en tid då alltfler lämnar svenska kyrkan och kyrkorna i sig blir alltmer osynliga, eller till större del museum, slår Lagerlöf-duon ett slag för prästerna. Eller specifikt prästers humanistiska funktion snarare än deras religiösa.

Jonas Karlssons Tobias kommer från en borgerlig uppväxt, någonstans ifrån Övre Medelklassvägen. Han är också en frälsare i hjärtat, åtminstone försöker han vara. Föräldrarna ville att han skulle bli psykolog, så därför blir han präst. Ett karriärsteg som placerar Tobias i analyssoffan istället för i den behagligare fåtöljen. Han hamnar i förortens betongkyrka där den äldre och betydligt mindre engagerade Karl Henrik dammar av sina attiraljer för att lämna plats åt ungdomen. Tobias ser chans till nydaning och en mer socialt aktiv kyrka och Karl Henrik ser förnöjt sig själv för fyrtio år sedan.

Efter en messiasrunda på alla loftgångar i sikte för att ragga kyrkosympatisörer, snubblar Tobias till sist över Carola. Hon hann inte öppna dörren så snabbt eftersom hon sitter i rullstol. Efter en kväll på kvartershaket med varsin öl och Bonnie Tyler i högtalarna, finner Tobias att han funnit åtminstone en frände. Han finner även att den tidigare enbart inbillade klassresan åtminstone har lämnat perrongen. Och snart börjar ljuva drömmar om Carola hagla om nätterna.

Självklart uppstår problem. Tobias utveckling från kvasi-humanist till fördoms-tabula rasa, bemöter hinder såväl inifrån som utifrån. Snyggt påvisat när hans drömmar om Carola inledningsvis visar henne stående upp. "Nej va tragiskt, hon kunde ju vara jättesöt, ju", påpekar ex-flickvännen och väcker raseriet inom honom mot hans egna tankegångar. Carola själv besitter en enorm livskraft och ser ljusningen i Tobias, men kuvas såväl av sin pessimistiskt försupna mor och den lokale alkispojkvännen vars band till henne enbart existerar i "ja men, det är ju jag och du". Dessutom vill inte Tobias ex vara ex längre.

Anneli Jordahl skrev i senaste Ordfront om de inställda klassresornas tid och menade att klyftorna enbart ökar. Att möjligheterna för människor att byta klass omintetgörs av en allt mer cementerad kultur. Det är här någonstans Lagerlöfarna tar avstamp. Svårigheterna i att kasta av sig familjearvet och verkligen göra något gott, istället för att orera medlidande och plattityder vid middagsbordet. Själv har jag, likt säkert många andra, lätt att känna mig i något slags mittemellanläge mellan Tobias och Carola. Och tjusningen blir bara större.

Som feelgood-film, kärleksfilm, dejtfilm och allt det där är Miffo nästan obehagligt exemplarisk. Som en utredning av klassklyftor blir det en om inte Ken Loachisk socialrealism, så ändå en krusning på ytan av en ohipp genre. Som utmanande alla fejkhumanister är den stundtals hyfsat bitsk. Men främst sprudlar den av värme och hoppfullhet, långt bortom förortens torgfontän. Jonas Karlssons små nervösa skakningar om kinderna och Ingvar Hirdwalls nedtonade kyrkgubbe är några av pärlorna. Men vad som stannade i mitt minne långt efter visningen var Livia Millhagens stordåd som Carola. Hennes kraftfulla blickar skiner rakt genom celluloiden av både kärlek och smärta. Själv blev jag så upprymd att jag var tvungen att lägga mig på Skinnarviksberget och supa in blåhimmel tills solen gick ner. En stjärna är född.