Mitt i en räd får undercoversnutarna Sonny Crockett och Ricardo Tubbs ett paniskt samtal från en av deras tidigare tipsare om att ett större, knarkrelaterat FBI-uppdrag håller på att gå i stöpet. FBI varnas, men agerar för sent. I och med att Miami-polisen är de enda som inte varit inblandade i detta, värvas Sonny och Ricardo att skaka fram gärningsmännen då läckorna inte skulle kunna känna till dem. Snitsiga kostymer, snabba bilar, fräsiga båtar - så långt känns konceptet från den charmigt töntiga TV-serien som Miami vice lånat sitt namn från igen - men det är i princip bara hudfärgen och namnen på huvudkaraktärerna som avslöjar att så faktiskt är fallet. Michael Mann verkar i mångt och mycket använda det namn han numer har för att rätta till de mindre beundransvärda delarna i sin meritlista, och se till att de blir som han själv faktiskt hade velat se dem. TV-filmen L.A. takedown gjordes om till Heat för biograferna när Mann äntligen hade resurserna att filma hela sitt ambitiösa manus bestyckat med en större budget och skickliga aktörer, och med filmatiseringen av Miami vice visar Mann var han hela tiden har velat att skåpet ska stå.

Storyn i Miami vice är perifer, och många sekvenser och dialoger verkar bara ha syftet att vara skyltfönster för hur pass väl researchat det till stora delar är. Ibland känns det övertydligt à la TV-serien Cops, ibland lite väl långsökt när två undercoverpoliser på nolltid lyckas luska fram saker som gått FBI helt över huvudet trots att detta är ett fall av högsta prioritet, men mestadels känns det mesta realistiskt. Mann är oerhört skicklig på att destillera överdådigheter till ett jordnära och samtidigt sinnessjukt stiliserat plan. På något vis lyckas han få alla excesser och allt poserande att, om inte te sig realistiskt, så åtminstone naturligt. Mycket tack vare det väldigt direkta bildspråk som används, och genom ljudbilden som gör att det känns som om man själv sitter där bredvid öronbedövande artilleri. Samtidigt gör han ett slarvigt jobb gällande de större actionsekvenserna. Det är lätt att använda den nästintill legendariska pang-pang-sekvensen i Heat som referens där geografin bitvis var lite rörig, men där man ändå hade stenkoll på vem som sköt mot vem. Här sker mycket nattetid, och man har inte bemödat sig att etablera särskilt många av karaktärerna nämnvärt. Eldstriderna är paradoxalt nog för denna genre det som är den stora gäspningen, men tack och lov faller saker på plats på riktigt när det är fokus på essensen i Miami vice. Det är inte axelvaddar och sjyssta snitt, inte heller machostuk och snygga brudar, och inte hjältar och bad guys. Eller det sistnämnda är en sanning med modifikation - det handlar om gråzonen emellan. Om kärlek. Och känsla. Den på förhand dödsdömda kärleksrelationen mellan Sonny och gangsterbossens högra hand Isabella - som vanligt briljant spelad av Li Gong - är så bitterljuv att det gör ont. Man håller tummarna för att man ska få det feel good-slut som man ack så ofta får, men här känns det lyckligtvis så välavvägt instabilt att spänningen finns just här.

Miami vice är utdragen till högst rumpovänliga dryga två timmar (precis som många andra storfilmer denna sommar), är späckad med stilig men tråkig action (precis som alla storfilmer denna sommar), men tacksamt nog finns här faktiskt både stämning och lite nerv. Och lyckligtvis (för ovanlighetens skull denna sommar...) spår av vem som faktiskt är dirigenten bakom denna $135-miljoners-orkester.