Ett minst sagt udda par i en actionkomedi är bland det minst udda som Hollywood producerar. Men att det var med två skådespelare jag gillar, Will Smith och Tommy Lee Jones, ändrar lätt ens trångsynthet när det gäller nyss nämnda typ av filmer. Jag gillade verkligen Will Smith i Enemy of the State och Independence Day, och måste också påpeka att rollbesättningen i den här filmen är bra. Dock känns det som att filmen totalt saknar originalitet och nytänkande.

Filmen börjar dock lovande med ett smått komiskt klipp ur en TV-show som tar upp den hemliga organisationen MIB’s existens. För mig som inte sett den första filmen var detta bra då jag snabbt sveptes in i handlingen. Jay (Smith) och hans överklantiga partner introduceras, och snart har de två råkat ut för trubbel när de retat upp en stor, elak utomjording som håller till i New Yorks tunnlar. Självklart räddar den anonyme superagenten upp situationen, och raderar minnet på oskyldiga åskådare som råkat blivit vittnen till fighten med besten. Detta är vardag för honom, och nog känner han sig lite deprimerad över att ingen vet vad han uträttat, eftersom han raderar minnet på dem han räddar.

Större faror hotar dock vår lilla planet. Den ondskefulla Serleena (Boyle) hotar nämligen med att ödelägga jorden om hon inte får tag i “Ljuset”, som kan rädda universum, men i fel händer förstöra det. Den enda som vet var “Ljuset” finns är Kay (Jones), problemet är att han precis som alla andra agenter som gått i pension fått minnet från sitt agentliv raderat. Nu måste dock hans minne komma tillbaka och Serleena stoppas, och snart är Jay och Kay i full färd med att spöa utomjordingar igen.

Vad som räddar filmen från totalt haveri tycker jag är samspelet mellan Smith och Jones (förövrigt två mer kända agentnamn än Jay och Kay...) som fungerar utmärkt. Will Smith drar några roliga repliker, men mer än så är det inte. Det är lätt att förstå varför Lara Flynn Boyle fick skurkrollen. Jag menar, en lättklädd kvinnlig superskurk är väl det största tecknet på ett desperat försök att locka besökare till en dålig film?

Filmen har dock några fler ljuspunkter än Smiths och Jones samspel. Bland dessa kan nämnas musiken av Danny Elfman (som är bra men inget speciellt), den coola pratande hunden samt de roliga maskarna. Det känns dock som en liten förlust att inte ha sett ettan, men eftersom den här filmen på nästan inga sätt bygger på den, fungerar det bra ändå. Jag ger filmen en stark tvåa, den är en film som jag kan tänka mig en pappa går och ser med sin 10-åriga son. Min kompis som jag såg filmen med var inte heller han helt optimistisk, hans bedömning var att den var rolig men bara rätt så bra. Det sammanfattar filmen bra. Den var smårolig och halvbra.