Woody Allen är tillbaka! Med det syftar jag inte till något frånfälle från filmduken. Allen har hållit sig aktiv med i snitt en film per år sedan Annie Hall 1977, vilket egentligen är helt sinnessjukt. Men på senare år har han dock lämnat sina karakteristiska New York-neuroser bakom sig och gjort några mer lättviktiga komedier. Något som förvisso enbart visar på en underskattad bredd i hans filmskapande, men som samtidigt har fört fram spekulationer om hans storhetstid är förbi. Med Anything else förra året och den nyligen färdigställda Melinda & Melinda kan man dock konstatera att han fortfarande besitter handlaget.

Allen låter ett par succéartade teaterregissörer mötas på ett café. I samtal med två kamrater så kommer de in på skillnaden mellan tragedi och komedi. Sy (Wallace Shawn) framhäver humorns livskraft i även seriösa historier, medan Max (Larry Pine) menar att tragedin ofrånkomligen berättar mer om människors känslor. De utmanas att utgå från en situation – en kvinna anländer överraskande till en middagsbjudning – och därifrån utveckla varsin historia som sedan ska ställas mot varann. Vilken är mest intressant och vilken lyckas säga mest om sina karaktärer? Kvinnan heter Melinda och spelas i bådas historier av nästa stora stjärnskott, australienskan Radha Mitchell (nu även aktuell i Tony Scotts Man on fire). I Maxs historia anländer hon till en middag med sina forna barndomsvänner Laurel (Chloë Sevigny) och Cassie (Brooke Smith) och deras respektive. Hon erbjuds en sovplats hos Laurel och hennes försupne författare till make Lee (Jonny Lee Miller), vilket självklart ställer parets hycklande fasad på ända. I Sys historia trampar hon in på Hobies (Will Ferrell) och Susans (Amanda Peet) middag där de ska försöka övertala en filmproducent om att finansiera Susans regidebut. Även i detta parförhållande står inte allt rätt till och Hobie inser att han snart förälskar sig i den förvirrade Melinda.

Melinda & Melinda bjuder på ett antal sidospår och utvecklingar av historien på båda håll. Berättelserna löper parallellt och vid vissa tillfällen förlorar man greppet. Men med Mitchells suveränt distinkta karaktärsduo och Allens känsla för konsekvens går man aldrig vilse. Man blir lika fascinerad av Will Ferrells härligt Allenska komik (kanske hans främsta imitation hittills) som man blir av elegansen i triangeldramat som äger rum i tragedihalvan – mellan den sorgsna Melinda, den skenglada Laurel och den livsbejakande kompositören Ellis (en superb Chiwetel Ejiofor). Men även om Allens senaste film erinrar om höjdare som Hannah och hennes systrar och Fruar och äkta män, så blir filmens lek med genrer en något för rigid struktur. Man kan gissa att Allen någon gång ställts den fråga som dramatikerna i filmen utmanas på – vilket är mest uttömmande, tragedin eller komedin? När han sedan ställer dem mot varann hjälper det inte att han smyger in vissa passager dem emellan. För att hålla åskådaren i balans är han tvungen att separera dem tillräckligt för att den magi som annars utmärker Allen försvinner. Nämligen att tragedin och komedin går hand i hand och att de återspeglar varann. Humor fungerar inte utan dramatisk botten, och även den mest tragiska av berättelser kräver ett visst uns av glädje för att det ska finnas livslust att sörja. Även om Melinda & Melinda på varsitt håll bjuder på storartade dialoger, vackert foto av legenden Vilmos Zsigmond och det där sällsynt pricksäkra kammarspelet som Allen gång på gång kan glänsa med, så blir helheten något av en besvikelse – det vill säga i jämförelse med annat på repertoaren en ganska bra film.

Denna recension publicerades första gången i samband med Stockholms Filmfestival där den visades som öppningsfilm 18 november.