1941 strandsätts ett italiensk kompani på en grekisk ö och saker och ting skiter sig från första början. Under första natten sprängs deras skepp ute till havs, packåsnan blir av misstag skjuten och radion slås sönder. Trots detta tumult är de totalt ensamma på ön och funderar om inte deras uppdrag varit poänglöst från start. Löjtnant Montini vill helst inte spekulera i sådant, utan uppmanar sina män att hålla stånd ifall deras aktiva tjänst erfordras och efter några dagar ändras läget plötsligt radikalt. Plötsligt är ön befolkad som från ingenstans. Kvinnor, barn och äldre män har hållit sig gömda medan de bevakat nykomlingarna i misstanke om eventuell tysk nationalitet. Ett gäng italienare spelar ingen större roll och även om soldaterna har fått i uppdrag att ockupera ön så är det ingen som direkt bryr sig. Inte ens soldaterna själva.

Gabriele Salvatores humoristiska drama kammade hem en Oscar för bästa utländska film 1992. Ett faktum som kanske hade mer att göra med Silvio Berlusconis (producent till filmen) skickliga lobbyism snarare än rent konstnärliga värden. För även om denna ömsinta medelhavsskildring är en finstämd historia om folklig kärlek över nationella gränser, så står den inte pall mot det årets opponent bland nomineringarna – Zhang Yimous mästerverk Den röda lyktan. Nåväl, kanske inte ens värt att spekulera i orsakerna. Vad som dock är intressant kring filmens lansering är att den vid dess biopremiär och även idag, drygt tio år senare, omskrivs som ett lustspel kring de strandsatta soldaternas förtjusning i de lokala kvinnorna. Ett tema som om än framträdande egentligen är ganska marginellt.

När soldaterna funnit ön bosatt blir de genast bemötta av två framträdande figurer – dels prästen på ön som etablerar en nära vänskap med löjtnanten och dels den prostituerade Vassilissa som självfallet sett en chans att tjäna ihop stora pengar på soldaternas vistelse. Samtliga av italienarna, förutom två bröder som förälskat sig i en kvinnlig fåraherde, samt den blygsamme Farina, besöker Vassilissa regelbundet. Med tiden blir detta ett problem för Farina som förälskar sig alltmer i henne och helst skulle se att hon lade av med det yrke som hennes kvinnliga släkt sysselsatt sig med i alla tidigare generationer. Även om detta dilemma utgör en stor del av intrigen är den långt ifrån central till den grad att Vassilissas gestalt behöver utgöra affischbild för filmen.

Det viktigare temat handlar om soldaternas faktiska exil som blir allt mer långvarig med filmens gång. Om hur de enkelt anpassar sig till en annan kultur och dess befolkning och hur medvetandet om kriget blir alltmer fjärran. Detta utgör en rent logisk bevarelsedrift – diskuterad mellan prästen och löjtnanten och bildligt porträtterad av kompaniets paragrafryttare Lo Russos utveckling – som är filmens största behållning. Tyvärr blir den alltför åsidosatt, medan Farinas och Vassilissas ganska tarvliga romans - såväl känslomässigt som politiskt – blir alltför framträdande. När Salvatores ändå lyckas mejsla ut en rad intressanta karaktärer i den omaka skaran – främst talrike Lo Russo och den notoriske desertören Novento – fokuserar han i slutändan fel, vilket leder till att Mediterraneo blir en charmig men dock slätstruken historia.