Franco Nero frågar sin allra, allra bästa vän, den han enligt egen utsago skulle vilja vara tillsammans med om han vore bög, regissören Enzo G. Castellari. "Vad ska vi göra härnäst?" Varpå Enzo svarar: "Vi gör en Peckinpah!" OK, shoot man (bokstavligen...)! Castellari och Nero hade redan gjort klassikern High crime (totalförbjuden av den svenska fröken-censuren) 1973, Street law 1974 och Bland krutrök och lökdoft 1976 när de bestämde sig för att göra "en Peckinpah". Enligt mitt förmennande kan bara Sam Peckinpah göra en Peckinpah - allt annat är och förblir imitationer - men de valde alltså att göra "en Peckinpah" framför en Castellari. Så gick det också som det gick...

Keoma är ett halvblod, och precis som Cher alltid gjorde gällande (hon kallades "halvblod" som barn) är detta ett otroligt fult och nedsättande ord. Hälften av vad du vill, tillsammans med hälften av nåt annat, blir bevisligen en hel, inte ett halvblod. Han är ende överlevande från en massaker på indianer om företogs en gång när han som barn var åskåda vittne. Nu återvänder han i vuxen ålder för att utkräva hämnd. I sedvanlig stil försvarar han den stackars, oskyldiga barflickan med hjärta av guld i en knivig situation, whiskeyn dricks pissljummen ur mjölkglas och Keoma har hår långt ner på bröstet, så långt att han skulle kunna knyta ihop det med eventuella hår i anus. Detta måste vara den mest groteska peruk som filmvärlden skådat, inklusive Tony Curtis och Burt Reynolds fulaste. Skit samma, är man hård så är man. I en snar skotduell i saloonen drar Keoma snabbare än sin egen skugga och fyrar av sin sexskjutare redan innan han fått den ur hölstret - man ser rökpuffen som riktas rakt ner i golvet, men när Franco Nero siktar mot sina kontrahenter är det ingen som bryr sig om att han redan skjutit i golvet, så de faller som käglor ändå.

Pest härjar i stan. Högsta Hönset Caldwell (alias Donald O'Brien, här kallad O'Brian, känd från softa dramer som Cannibal ferox och Zombie holocaust - den senare regisserades för övrigt av Enzo Girolami Castellaris farsa, Marino Girolami [1914-94]) kontrollerar den pestdrabbade stan och släpper inte ut en jävel. Keoma beöker sin gamle far (William Berger), själv en gammal revolverman som dock inte vill lägga sig i den konflikt som snart uppstår då Keoma och hans tre halvbröder kommer att stå på var sin sida fiendelinjen. Dessa tre rasister har aldrig accepterat farsans utsvävning med en indianska, och förnekar Keoma. Men Keoma är hård mot de hårda, och rider in i stan för att göra upp alla oförrätter han drabbades av som barn. Inget snack om terapi eller förlåtandets gudomliga kraft här, inte! När gamle polaren George (ahhh, Woody Strode, svart klasskådespelare som, tillsammans med så många andra, såg fler chanser öppna sig i ett ett open-minded Europa från slutet av 1960-talet, och gjorde en hel del westerns och gangsterdramer här, som Harmonica - en hämnare [1968] och Fernando di Leos kultiga maffiadrama, Maffian ger order [1972]) drabbas av de tre brödernas "humor" på så sätt att de pissar ner hans stövlar blir Keoma gramse. Det blir jag med, för det är som i en gammal film med Helan & Halvan, där Helan alltid lugnt står och observerar hur Halvan klipper av hans slips, innan han går till motattack och klipper av ärmen på Halvans kavaj, samtidigt som Halvan givetvis bara står och förunderligt betraktar skeendet. Jaja. Keoma prylar skiten ur de bröderna, och när han stöter på lite motstånd kommer farsan honom till undsättning. Samtidigt börjar en Leonard Cohen-kopia bräka på i en av sina många vedervärdiga parafraser på nämnde Cohen. Hans röst (och accent) påminner mer om kräket Henry Kissingers, och det går i stil med "Först maj fathha, thän maj brathhers...!!" Fy fan! Missförstå mig rätt - jag dyrkar Leonard Cohen, liksom Franco Nero gör - men detta är tamejfan helgerån! Cohen hade vänt sig i sin grav om han bara varit död. Och titelspåret sen, halleda...bröderna de Angelis, som gjort så otroligt mycket bra filmmusik (och en hel del dynga, främst till Spencer/Hill-filmer), har gjort mucikenm och en hysterika ylar ut: "Keooooomaaa....!"

Ja, sen är det inte så mycket mer att berätta om denna genomusla film, mer än att jag för mitt liv inte kan förstå mig på den kultstämpel den erhållit, och orsaken till att den förärats en kanonfet DVD-release med intervjuer med både Nero och Castellari (dessa finns dock ej i region 2-utgåvan, som å andra sidan bjuder på en introduktion av Castellari), oklippt för första gången (i Sverige klipptes den med dryga tre minuter och hette vid nåt tillfälle Keoma - han kom för att hämnas) och i bredbildsformat. Detta är inget mer än ett simpelt hämnardrama med annars utmärkte Nero i en roll som tyngs mer av hans peruk än av Keomas barndomsminnen. Det bjuds på ultravåld och billig symbolik när Keoma naglas fast i ett hjul på en diligens, likt en viss hippie på sitt kors för sisådär en 2.000 år sen. Slutstriden innebär självklart förbrödning då bröderna Brothers farsa mördas av Caldwells handgångna män, och nu jävlar blir det pistolopera av! Nää...Keoma/Med Satan i hälarna är inte en kultfilm, Keoma är en sista dödsryckning från en genre som redan var död sen minst fem år tillbaka. När Keoma släpptes hade folk reda tröttnat på de spaghettiwesternparodier som Terence Hill och Bud Spencer frekventerade, och som regerade marknaden. Uschianamej, nu ska jag sätta mig ner och se High crime igen. Varför finns inte den på DVD än?