Carl Johan De Geer (f. 1938) gjorde härom året dokumentären Mormor, Hitler och jag, som strax TV-visades. Det var en humoristisk syn på hans döende nazist-mormor. I Med kameran som tröst gör han upp med sitt borgerliga förflutna, med uppväxten på slottet utanför Kristianstad som bara hade 23 rum ("grannen hade 200"), och med sina frånvarande föräldrar.

Av skäl som inte framgår växer han och syskonen upp var för sig, och utan föräldrarna. Ja, föräldrarna åker till Tyskland eller var det var för att den klena modern ska få lite alpluft. Men varför får barnen stanna hemma? Och varför var för sig? Carl Johan, en gång gift med Marie-Louise Bergenstråhle (fint skulle det vara...), då Marie-Louise De Geer-Bergenstråhle, numera Marie-Louise Ekman, växer upp med sina farföräldrar, där farfar var riksdagsman för Bondeförbundet (numera centern), och modern schweizisk lyxhustru som inte kunde koka ett ägg ens. Farfar tyckte att alla raggare skulle sättas bakom lås och bom (det är väl bara att hålla med). CJ berättar också om hur han en gång dyrkade Bilen på nästan religiös basis, och hur han brukade köra omkring med ett 200-liters oljefat i passagerarsätet så han kunde spä på olja i avgaserna så det rök riktigt ordentligt där han drog fram. Sånt var skoj (låter dock mest som en skröna).

Filmen skildrar också familjens - och därmed hans eget - förfall från adel och överklass till trasadel och maoistisk multikonstnär på något tiotal år. Moderns tilltagande excentricitet och faderns gnälliga attityd, beklaganden och ojanden. Det börjar med att CJ får ett gammalt brev från barndomens kokerska på slottet, efter att CJ begravt sin farsa. Brevets innehåll varnar för en släktsjukdom, det antyds varulveri, och snart är CJ alldeles luden i plytet. Han tar på sig slitna kläder och beger sig söderut, till norra Europa, på jakt efter gamla minnen. Från hans tonårsuppror visas en rad foton, gärna på nakna brudar. Hans flört med maoismen var väl mest just det...en flört. Och mest med brudarna, inte politiken.

De Geer är ju ett namn som förpliktigar. En i släkten byggde det fula Stockholms slott, en annan var riksdagsman. Och så nu Carl Johan De Geer. Ståuppkomiker, dokumentärfilmare, fotograf. En klar klassresa - neråt...! Men kul är det att titta på, och hans bildspråk är både inspirerat och inspirerande.