Miranda July är en imponerande kvinna, en riktig mångsysslare. Hon är en performance-artist som inte bara regisserat sin långfilmsdebut, utan även skrivit manus och själv spelar en av huvudrollerna. Hon har även sysslat med bland annat musik och planerar att ge ut en novellsamling. Känslan jag får när jag läser om henne är att hon verkar vara en sån där person som verkligen tar för sig av livet och vaknar upp på morgonen med huvudet fyllt av drömmar hon vill förverkliga. En av de drömmar hon redan förverkligat är debutfilmen Me and You and Everyone We Know. Independentfilmen har tokhyllats på filmfestivaler världen över och har bland annat belönats med jurypriset vid Sundance filmfestival och kritikerpriset i Cannes. Kritiker världen över har gått ”bananas” över filmen och nu är det alltså dags för Sverigepremiären av den på Stockholms Filmfestival. 

Filmen har enligt Miranda July inspirerats av den längtan hon bar på som barn. Som hon själv beskriver den; ”Längtan om framtiden, längtan om att någon skulle upptäcka mig, att magin skulle göra entré i mitt liv och förändra allting”. Det är inte konstigt att man får känslan av att den karaktär hon spelar i princip är hon själv. Christine Jesperson är en ensam, drömmande performanceartist och Eldercab-chaufför som väntar på att någon ska komma inridande i hennes liv på en vit häst och rida bort med henne mot solnedgången. Denna någon kan kanske vara Richard, spelad av en fantastisk John Hawkes, nyskild skoförsäljare och tvåbarnspappa som, osäker i sin papparoll, desperat söker kontakt med sina söner samtidigt som han längtar efter att något stort ska hända i livet. De möter varandra mellan skohyllorna på Richards arbetsplats och sakta börjar en bräcklig relation växa fram. Men är de redo för den stora magiska kärleken? Medan Richard jobbar har hans söner inlett en Internet-romans med en främmande kvinna, samtidigt som den äldste sonen Peter blir försökskanin åt två grannflickor som vill ta reda på vem av dem som kan ge den bästa avsugningen.

Me and You and Everyone We Know är en film om människors jakt efter kontakt och bekräftelse i en alltmer isolerad vardag. Det är en historia om en samling ensamma själar med en längtan till livet. Barn som vill växa upp, vuxna som, precis som barn, vill släppa spärrarna och ta kontakt med andra. Filmens stjärna är utan tvekan 6-åringen Brandon Rattcliff som spelar Richards yngsta son Robbie. Hans oskuldsfulla charm och hans raka sätt att leverera de underfundiga replikerna på är helt underbart att skåda. 

Miranda July vill visa den magi som finns i vardagen, med en melankolisk och ärlig tolkning av livet som går i Todd Solondzs film Happiness fotspår och för tankarna till Garden State. Karaktärernas livsöden knyts snyggt samman på ett stilsäkert och njutbart sätt. Visst måste jag säga att jag ibland saknar lite förståelse för deras handlingar och hade gärna velat ha fått mer insikt i deras tankar. Men det vägs upp av scener som den när Christine släpper på sina spärrar i ett vredesutbrott och utbrister; ”Fuck old people! fuck children! fuck peace! fuck!”. Då är det väldigt svårt att tycka illa om Me and You and Everyone We Know. Det finns en underbar humor och en ärlighet i filmen som kryper innanför huden och värmer ända in i själen. Det är nog fler än jag som tycker att det ska bli spännande att se vilken dröm Miranda July tänker förgylla världen med härnäst.