Detta är första filmen både för det lilla bolaget 2Loop Films och för regissören/manusförfattaren Lucky McKee, och det är en debut som de knappast har skäl att vara missnöjda med. May är nämligen den mest originella och välgjorda skräckfilm jag sett sedan The Others.

Titelns May är en mycket blyg och ensam tjej vilken jobbar som veterinärassistent och ägnar fritiden åt att sy sina egna kläder. Hennes enda riktiga vän är dockan Soozy som hennes mor gjort åt henne och som alltid står i ett litet glasskåp. Fast nu har hon blivit förälskad i Adam som jobbar på en bilverkstad i närheten av veterinärkliniken, och inte minst i hans vackra händer, varför hon är fast besluten att bryta sig ur sin isolering. Och trots hennes klumpiga försök att närma sig honom attraheras han av henne. Då hon uttrycker oro över att han ska finna henne för konstig svarar han att han gillar henne just för att hon är konstig. Snart inser han dock det publiken hela tiden förstått är en premiss för filmen, nämligen att hon inte bara är lite konstig utan faktiskt helt jävla sinnessjuk. Efter att ha sett en surrealistisk kortfilm han gjort där ett älskande par på picknick tuggar på varandras kroppar biter hon hans läpp blodig när de sedan ligger och hånglar. Då han därpå lämnar hennes lägenhet hör han hur hon därinne skriker åt sin docka som om det var dockans fel att han lämnat henne.

Polly, den nya lesbiska receptionisten på veterinärkliniken, blir dock till skillnad mot Adam bara tänd av Mays sadomasochistiska drag. Även med henne inleder May nu ett förhållande, om än kanske mer av passivitet inför de totalt oblyga närmandena än av passion. Fast också Polly sviker till sist, efter att ha hittat en annan, mer fotomodellsnygg flickvän. Och i takt med att Mays förhoppningar om att få vara älskad framstår som allt mindre realistiska blir sprickorna i Soozys glasskåp allt fler och allt större. Precis som sprickorna i hennes förstånd.

Filmen börjar som ett drama om utanförskap, med en balanserad tillsats av mörk och lite skruvad humor. Enligt vissas mening är den där väl långsam och utdragen, men det är inget jag kan hålla med om. Jag tycker tvärtom att det är en fördel att vi får ordentligt med tid på oss att lära känna och förhoppningsvis bry oss om denna ensamma och förvirrade unga kvinna, och om berättandet verkligen är lite långsamt med skräckfilmsmått mätt så är det ju faktiskt rena actiontempot i jämförelse med filmer som Urga eller Dagarna emellan. I vilket fall blir det mer händelserikt mot slutet av filmen, då den först övergår i en slasher och sedan bjuder på en minnesvärd final med en mycket säregen form av känsloladdad äckelhumor.

Direkt skrämmande blir det väl inte särskilt ofta, men filmen bygger effektivt upp en obehaglig stämning och som tittare förstår man snart att ett traditionellt "happy end" är helt uteslutet. Kanske skulle man kunna säga att det är mer tragedi än skräck? I vilket fall är det en film som lär tilltala både de verkliga skräckfantasterna, vilka som bonus kan gotta sig åt anspelningar på annan skräckfilm, liksom många vilka i vanliga fall inte tittar på skräck alls. De senare kan om inte annat njuta av en film som är estetiskt oväntat välgenomtänkt och av fina skådespelarinsatser i alla de större rollerna. Angela Bettis i titelrollen är ett fynd och om Anna Faris (känd från Scary Movie-filmerna) egentligen är en ganska medioker skådespelerska så kan ändå ingen förneka att hon passar som hand i handske i rollen som Polly.

May är vida överlägsen det vanliga skräckfilmsskräpet.