Får för mig en stund att Ridley Scott velat göra en Paper Moon för 00-talet, men så får han syn på Punch Drunk Love, Fight Club, Requiem for a Dream eller valfri postmodernistisk (ursäkta min användning av det begreppet) neurosfilm och känner sig otidsenlig. Filmen måste kryddas med tics, pillerknaprande och ryckiga fladderklipp. Att mannen som en gång gjort Alien och Blade Runner och antagligen varit en stor förebild för Anderson, Fincher och Aronofsky, nu försöker efterhärma sina arvtagare känns synnerligen mossigt. Men glansdagarna är förbi.

Nicolas Cage spelar Roy Waller, en professionell bedragare som när han inte är starkt medicinerad, lider av torgskräck, ofrivilliga blinkningar och städmani. Tillsammans med sin kollega Frank (Sam Rockwell, från bl a Confessions of a Dangerous Mind) håller han på och förbereder en stor stöt mot en intet anande affärsman (Bruce McGill, från bl a MacGyver). Men när han får rådet av sin psykiater att hans psykiska problem har att göra med hans privatliv och den icke-existerande relationen till sin fjortonåriga dotter Angela (Alison Lohman, från bl a Vit oleander, som här spelar en roll tio år yngre än sin egen ålder), bestämmer han sig för att det kanske är tid att träffa henne.

Mötet blir oväntat lyckat, men kastar om förutsättningarna för Roys karriär radikalt. Sakteligen inser han att den kriminella banan inte kan stå i paritet till den känslomässiga vinstlott han nu dragit. Angela stökar inte bara till hans hus, utan får honom även att bli av med hans sorger och besvär. När hon dock börjar forska i hans sysselsättning och ber honom att lära henne lite tricks, leder deras relation in på ett riskfyllt stickspår.

Matchstick men tar itu med en ganska sällsynt filmföreteelse (åtminstone inom amerikansk film), nämligen far och dotter-relationer. Vad som är skrämmande med dess sällsynthet, är snarast att det åsidosätter representationer av lyckade dylika relationer. Hur många filmer existerar inte där en kvinnas problem härleds till en undvikande far och det psykoanalytiska doing it for daddy-fenomenet? Kanske hundratals (och då är jag även medveten om att Prozac nation som jag höjde till skyarna under Stockholms filmfestival hade ett sådant grundtema). Men att skildra en kärleksfull relation mellan pappa och dotter verkar vara alltför svårt. På så sätt känns Ridley Scotts film inledningsvis ganska optimistisk. Rent utav nyskapande.

Men det dröjer inte länge förrän filmen faller ihop likt ett korthus. Nicolas Cages och Alison Lohmans samspel är som sagt till en början ganska bra, men blir till slut alltför Disney-sötat. Cage i sig, som senast briljerade i sin schizofrena dubblettroll i Adaptation, får inte ordning på sina nervskakningar och blir bara alltför vimsig och oengagerande. Problemet är främst att Ridley Scott försöker göra en fusion av far-dotterdramat och version femtielva av en typisk svindlarstory, men aldrig lyckas. De skilda berättelserna har ju självklart beröringspunkter, men klarar aldrig av att förenas. Rockwell är exempelvis väldigt bra som Cages kollega, men han tillhör svindlarhistorien och den är riktigt ointressant. Nä, vill man se en film som lyckas lösa denna intrigmässiga ekvation ska man inte gå och se Ridley Scotts nya film. Då ska man istället hyra Peter Bogdanovichs Paper Moon och "geeeet it!"