Den första september 1939 invaderade Nazityskland Polen. Därmed var andra världskriget ett faktum. Den polska armen krossades snabbt av tyskarnas överlägset modernare vapenarsenal. Drygt två veckor senare, den sjuttonde september, tågade även Röda Armén över gränsen till Polen och inom loppet av en månad hade polackerna förlorat sin frihet. Tiotusentals polska officerare hamnade i fångläger, medan Hitler och Stalin smidde nya planer för sina maktstävanden. Ett mycket stort antal av fångarna skulle aldrig återvända till sina familjer, utan hamnade i någon av Stalins massgravar. Massakern i Katyn handlar om de sovjetiska massavrättningarna av mer än 15 000 polska officerare. Varför de avrättades har aldrig blivit klarlagt, men grymheten förmodas vara ett led i Stalins strategi att kuva Polens folk. Katyn är ett skogsområde väster om staden Smolensk i dagens Ryssland. Där hittade tyska trupper 1943 en massgrav med 4.421 polska officerare som hade dödats med nackskott. Tyskarna var på reträtt efter Hitlers misslyckade anfall mot Sovjetunionen. Massgraven kom bisarrt nog att bli en del i propagandakriget mellan de båda länderna, som anklagade varandra för att ligga bakom blodbadet. Efter kriget har namnet Katyn blivit ett samlingsnamn även för Stalins massavrättningar av polska officerare som transporterats iväg till västra Ukraina och Vitryssland.

Andrzej Wajda är polsk films verklige nestor och den polska krigshistorien har ofta varit närvarande i hans filmer. Hjärtat har alltid tillhört rebellerna som dödades under Warzawaupproret hösten 1944, medan Churchill, Roosevelt och Stalin ritade om världskartan inför kalla kriget. Sedan 50-talet har Andrzej Wajda kraftfullt gestaltat det polska traumat med att befriarna också var de nya förtryckarna. Det här projektet har emellertid en personligare anstrykning, eftersom hans egen far Jacob Wajda dödades i Katynmassakern. Andrzej Wajda var tretton år när fadern försvann och det är lätt att se Massakern i Katyn som en hyllning till fadern och de övriga som mördades. Tro nu inte att filmen är ännu ett hjälteepos om fångarnas tuffa tillvaro innanför taggtråden. Fängelselivet finns med, men filmen ägnar sig huvudsakligen åt de anhörigas kamp med att få veta sanningen. Vi får följa några kvinnors sökande, men är man inte insatt i den polska historien kan det vara svårt att hänga med i alla turer. Tidsmässigt sträcker sig filmen från den sovjetiska invasionen till efterkrigstidens kommunistiska Polen, då landet blivit en satellitstat till sovjetunionen. Det är en tid då sanningen inte längre står högt i kurs. Långsamt bygger Andrzej Wajda upp dramatiken innan han till slut släpper fram avrättningarna. Som åskådare överraskas man av brutaliteten i massakern och bödlarnas mekaniska hantering av människoliv. Det är en mycket stark final på en sevärd film.