Massacre at Central High är ingen arketypisk slasherfilm, då dess tyngdpunkt ligger på den politiska undertexten, snarare än på grafiskt snaskiga detaljer, även om dessa inte saknas. Den regisserades av invandrade holländaren Rene(e) Daalder, en märklig figur inom filmens ibland underbara värld. Då Massacre... floppade, skulle det dröja tio år innan Daalder åter regisserade en långfilm (han har blott gjort fem filmer på 34 år - ingen arbetsmyra, direkt). Däremellan hann han dock med att regissera Sid Vicious klassiska/ökända videoversion av My way (ni vet, den där han skjuter ner publiken) .

Han debuterade med vad som då (1969) var Hollands dyraste film, De blanke slavijn (Den vita slaven), som också totalfloppade, nånting som är genomgående för hans filmkarriär. Fotograf då var Jan de Bont, som senare, likt så många andra holländare (som Paul Verhoeven, Rutger Hauer och brorsan Peter de Bont), skulle flytta till Hollywood och få en egen karriär, först som fotograf och senare som regissör - han debuterade ju med Speed 1994, och kommer snart med uppföljaren till Lara Croft: Tomb raider. Daalders senaste film är den märkliga science fictionfilmen Habitat från 1997, och sen dess har det varit tyst från honom.

Derrel Maury är David, "the new kid on the block", och han finner sig inte i att ett litet gäng stöddiga sportfånar håller resten av skolans elever i schack medelst hot, våld och hot om våld. Han får direkt problem när han vägrar underkasta sig hackordningen på skolan, och hans gamla polare Mark (Andrew Stevens, son till i USA välkända Stella från Chained heat, och numera själv etablerad skådespelare, producent, manusförfattare och regissör i Hollywood) får alla problem i världen med att försvara sin väns agerande för sina vänner i förtryckargänget.

En dag går busarna för långt då de försöker våldta en flicka i en skolsal. David ingriper och bankar skiten ur de tre. De ruvar förstås på hämnd, helst så fort som möjligt innan han hinner skryta om hur han prylade alla tre på egen hand. De ställer till med en olycka som krossar Davids ena ben, och nu kan ingenting hålla tillbaka David. Så fort han återhämtat sig från olyckan, börjar de tre dö i konstiga "olyckor", och även om alla på skolan misstänker David, är det ingen som egentligen bryr sig. I stället är det så, att när alla tre dödats, passar eleverna på att utnyttja sin nyvunna frihet, vilket här skildras genom att de startar ett symboliskt matkrig i matsalen.

Sen står det inte länge på förrän de gamla mobbningsoffren blir de nya mobbarna, och många av eleverna positionerar sig i nya grupperingar, där olika schatteringar på den politiska skalan visar sig. Vi känner igen dem alla - den självsäkra intelligentian, den flegmatiska överklassen, våldsamma högerextremister, hippies och vänsterterrorister. Givetvis har de alla funits där hela tiden, men det är först med den nyligen uppnådda friheten som de fritt kan leva ut sina ideal, vare sig det gäller utpressning, terrordåd eller gruppsex.

Någon som ser några likheter med kommunsimens fall? Den förebådade Daalder knappast 1976, utan filmen får ses som en spegelbild av det amerikanska samhället, så som en europé oftast uppfattar det. Att dödsstraff för de stöddiga killarna allmänt accepterades av de andra eleverna, och att ingen iddes bry sig när dessa började dö. Nånting man också funderar över, är var föräldrarna finns - ingen enda syns till i hela filmen! Ska också det tolkas symboliskt?

David häpnar i alla fall över vad han ser och upplever, tappar alla hämningar och bestämmer sig för att spränga hela skiten i luften, men hejdar sig i sista stund på grund av en flicka, nämligen Marks tjej Teresa, som han hela tiden haft tycke för. Kärleken övervinner allt. Utom dåliga skådespelarprestationer, ansträngda replikskiften och genomusel cocktailmusik, så typisk för den tidens TV-serier - men inte för ett blodigt, politiserat drama! Den är dessutom hafsigt redigerad. Till sist kan också nämnas att två av filmens tjejer knarkat ihjäl sig. Den ena i höstas, den andra hösten 2001.