Dana Carvey är Pistachio Disguisey, servitör på sin farsas italienska restaurang, och med en enerverande italiensk accent. Han är den senaste i raden av maskeringskungar som alla jobbat i skymundan i kampen mot ondskan, något han dock inte känner till då hans far Fabbrizio (James Brolin) lade maskerna på hyllan för många år sen, efter att nästan ha fått sätta livet till i kamp med skurken Devlin (som i Devil) Bowman - förklädd till Bo Derek...

Ja, detta är premisserna för Dana Carveys gåva till sina barn, och precis som när Harvey Keitel ville göra en film som hans barn kunde se (Jakten på Dodger), blev resultatet misslyckat. Det är uppenbart att man velat ta tillvara Carveys fenomenala talang att med små medel härma precis vem som helst, och filmen är rena uppvisningen av denna talang. Men, som hans dejt Sophia säger i början av filmen när hon avfärdar hans inviter; "Dina grimaser och förklädnader var roliga i ungefär en sekund."

För förklä sig, det måste Pistachio hela tiden, och han kan inte förstå varför han inte kan låta bli att sätta kallingarna på huvet och kleta raklödder i ansiktet redan som barn, eller varför han måste härma otrevliga gäster i farsans restaurang. När så en dag hans föräldrar kidnappas av Bowman, kommer hans farfar (Harold Gould) på besök, och förklarar för Pistachio vem han är och vad han måste göra. Han måste givetvis använda sin talang till att befria fölräldrarna.

Bowman (Brent Spiner, mest känd från Star Trek, både som robot och som idémakare) tänker använda Fabbrizio som tjuv för att stjäla en massa kuriositeter, som Apollo XI, den första månlandaren, och Frihetsklockan i Philadelphia. Hela tiden med en utklädd Fabbrizio, än som Jesse Ventura, senator och ex-brottare, än som Jessica Simpson. Pistachio själv klär ut sig till allt från bayersk kronofogde och en rejäl koskit, till en kopia av Eric Idle via en väldigt träffsäker parodi på Robert Shaw ur Hajen. Dock får hans kanske 40 olika figurer inte plats i filmen, utan kläms in i slutet, under det att eftertexterna matas fram, då han till exempel bjuder på sin imitation av den store Groucho Marx.

Drar man ifrån dessa långa eftertexter samt de utdragna förtexterna, varar filmen inte mer än en timme, ändå känns den väldigt tjatig. Carveys figurer fungerar säkert i sketcherna i Saturday Night Live, där han slog igenom på bred front 1986, men en hel film blir bara för mycket. Sen dess har vi sett honom två gånger i Wayne's world, vilket var åtminstone en gång för mycket. Vackra Jennifer Esposito gör inte mycket mer än att vara just vacker, och stackars James Brolin tycks ha tappat omdömet helt sen han gifte sig med Barbra Streisand - vad gör karln här? Nåja, han var faktiskt med i Traffic härom året, och nån gång ska väl Wes Craven bli klar med sin otursförföljda Cursed, där han ju också medverkar. 

Denna film har delvis producerats av Carveys polares, Adam Sandlers, bolag Happy Madison, och Sandler själv har varit verkställande producent, med andra ord haft en hel del att säga till om. Debuterande regissören Perry Blake har varit production designer på de flesta av Sandlers filmer, så detta är en riktig kompisprodukt. En usel sådan dessutom, men som ändå sågs av en fem miljoner människor i USA förra hösten. Så många barn har väl inte Carvey...?!?