Vill man vara elak kan man säga att Masjävlar är ett lightdrama eller en komedi med tragiska ambitioner. Lite som en Colin Nutley-film med andra ord. Men det finns faktiskt mer att säga om denna film, skriven och regisserad av teaterveteranen Maria Blom.

Konkret handlar Masjävlar om Mia och hennes korta återbesök i hembyn för att fira faderns 70-årsdag. Här väntar två äldre systrar, den absurt upskruvade och olyckligt elaka Eivor och den lika absurt förtryckta Gunilla. Det är kring dessa tre som handlingen kretsar. Gamla konflikter och känslor väcks till liv och nya skapas på kuppen. Och som ett täcke över allt detta ligger tomheten karaktärerna emellan. De vill alla så mycket men ingen når fram.

Framförallt bygger Masjävlar sin handling på en rad klassiska kulturkrocksområden. Här hamnar till exempel skillnaden mellan stads- och landsbygdsliv i fokus. I staden, det vill säga Stockholm, väljer man karriären och super på Stureplan och tycker att giftermål är mossigt och på landet är man en kuf för att inte säga apart om man inte är gift och förälder till tre barn när man fyller trettio. Det är i mångt och mycket karikatyrartat (även om jag är den första att erkänna min okunskap om hur man lever sitt liv på landsbygden i Dalarna) men det är mindre centralt när filmen vill uppnå en hög igenkänningsfaktor.

Masjävlar är nämligen en film som rycker in som en vän och förlösare i en värld där familjerelationer ekar av tomhet och där ett besök i barndomens marker blir en ångestfylld parad i förödmjukelser. Masjävlar visar allt det som vi fruktar av hemmets otrygga härd och vi kan skräckfyllt njuta av karaktärernas, och våra misstag. Och vi kan bli förlösta när filmen går vidare och visar hur allt kan bli något annat, något bättre bortom neuroserna.

Karaktärernas misstag består i mångt och mycket av att de säger fel saker. Överhuvudtaget är Masjävlar en film som låter sina karaktärer prata i stort sett konstant. De bråkar, argumenterar, ifrågasätter och skriker på varandra. Och detta är en av filmens svagheter. För vad som verkar ha glömts bort är tystnadens makt att skapa magi. En magi som bygger på filmmakarens tro eller snarare förtroende till åskådarens förmåga att fylla i karaktärernas tankar och handlingar. Detta betyder inte att en konstant dialog behöver vara dålig men risken att skriva folk på näsan blir markant, speciellt om manuset inte är speciellt mångbottnat. Masjävlar faller nästan i denna fälla. Karaktärerna är ofta i ord och handling väldigt endimensionella, nästan som om de fungerade som funktioner för att föra handlingen framåt mot det förlösande slutet.
Men samtidigt finns här en rad styrkor. För det första är det vackert att se så många äldre skådespelare spela så centrala roller. Och för det andra är det överlag imponerande skådespelarprestationer. Och visst kan man störa sig på övertydligheten men man får inte underskatta styrkan i filmens funktion som den ställföreträdande vännen. Den som bidrar med en katharsis och förhoppningsvis gör oss styrkta. Det kan vara fint och roligt och rörande om än inte omvälvande.

Masjävlar innehåller sammanfattningsvis ett destillat av vardagens problem som förstoras upp och som händer alltihopa på en gång likt en kemisk reaktion för att sedan nå ett pliktskyldigt klimax mot filmens upplösning. Filmen tassar med andra ord mot såpoperans arenor med den skillnaden att kvalitén på i stort sett allt är ljusår bättre. Masjävlar är med andra ord en ovanligt högklassig såpa på dalmål.

Denna recension publicerades första gången 25 november i samband med dess visning på Stockholms Filmfestival