Jag kan ju förstå om regissören Seijun Suzuki hade fått sparken direkt efter karamellfärgade yakuza-schlagern Mannen från Tokyo (1966), en kultklassiker i grälla pastellfärger och med en schmörig schlager till titelmelodi som sätter sig redan första gången man hör den - vare sig man vill eller ej. Och när protagonisten mot slutet spankulerar vägen fram och spontant börjar sjunga just denna vet man inte om man ska njuta, skratta eller gråta (jag njöt och skrattade så jag grät...). Nu visste Suzuki precis vad han gjorde. Trött på de ständiga propåerna om att göra "vettigare" filmer gjorde han Mannen från Tokyo på ren jävelskap. Ändå fick han göra en film till innan måttet var rågat.

Märkt för mord från året därpå är just den filmen, men den är mer "normal" i mitt tycke, med en rak historia som ibland hoppar fram i zick-zack som en annan kråka, och med en ryckig klippning som gör att man ibland inte begriper ett smack. Den är gjord helt i svartvitt, dessutom med en hel del vågat sex - om än med retuscherade bröstvårtor, helt enligt den japanska, hycklande moralkoden (att läsa tecknad barnporr på tunnelbanan går dock bra). Tydligen tyckte hans producenter på Nikkatsu Studios att Märkt för mord var än mer extrem än Mannen från Tokyo, och kanske var det så anno 1967. Idag är det väl ingen som höjer ens på ögonbrynen över det stilistiskt självupptagna utförandet och den ofta förekommande bristen på linjärt berättande, utan får ses som ett tämligen ordinärt gangstermelodram. Och visst kan man ana det inflytande denna - och andra - filmer av Suzuki haft på 1980-talets asiatiska actionvåg, och vi hade nog aldrig fått fram stilbildande regissörer som John Woo, Ringo Lam, Takeshi Kitano och Hark Tsui utan Seijun Suzuki.

Den som är Märkt för mord är Hanada, Tokyos #3 bland yrkesmördarna. Ingen vet vem nummer 1 är, men är man #3 är man rätt hygglig på att döda. Vilket Hanada gör som vilket jobb som helst, och med noggrannheten hos vilken finmekaniker som helst. Hans senaste uppdrag består i en kvartett som inte ska sprängas, men väl avrättas då de stulit diamanter från yakuzan. När den siste av dessa, ledsagad av en grann tös, Misako, som bistått Hanada med research inför attentatet, ska avskjutas landar en fjäril på vapnet och han missar grovt. Alla känner vi väl till teorin om hur en fjärils vingslag i Amazonas djungel kan orsaka oväder i Europa, eller hur talesättet går (jämför med Butterfly effect), och denna så kallade kaosteori får väl sin ultimata skildring på vita duken när Sound of thunder (efter Ray Bradbury) äntligen får världspremiär i slutet av året (den är kraftigt försenad på grund av - översvämningarna i Tjeckien 2002...). Nu startar en kedjereaktion som inebär att den gifte Hanada dels tar Misako som älskarinna, dels får ett pris på sitt huvud då han misslyckades med sitt uppdrag (jag trodde alla japaner begick seppuku av skam när de misslyckats i sitt jobb...).

Som den något vridna, men ändock film noir den väl får betraktas, känns mångt och mycket igen från dess amerikanska (och franska) inspirationskällor, och har jämförts med allt från Doktor Caligari (1920) till Sam Fullers bästa (som den i Sverige förbjudna Shock corridor, 1963, och The naked kiss året därpå). Och medan man hittar referenser till Märkt för mord i såväl Jim Jarmuschs Ghost dog - the way of the samurai (1999) med Forest Whitaker, så känner man igen proffsmördarens existentiella grubblande i Diary of a hitman (1991) med samme Whitaker. Och Suzuki då? Tja, han fick hålla till godo med jobb för TV de kommande tio åren, men gjorde en sorts uppföljare 2003, Pistol opera - efter 35 år!