Från att ha förknippats med farsgubben Francis Ford, samt en risig skådespelarprestation i Gudfadern del III, gick Sofia Coppola till först indiecredd via finstämda regidebuten Virgin suicides, och snart därpå världsberömmelse med det rättfärdigt sönderhyllade genombrottet Lost in translation. Med dessa filmer i åtanke är självklart förväntningarna på Marie Antoinette farligt högt ställda, och i ärlighetens namn så gott som omöjliga att leva upp till. Den New Order-ackompanjerade och estetiskt överdådiga trailern som florerat på internet i snart ett halvår har knappast heller gjort saken bättre.

Maria Antonia, hertiginna av Österrike, var bara 14 år gammal då hon giftes bort till den unga franska kungen Louis XVI. I mitten av dessa händelser tar filmen Marie Antoinette avstamp, och vi får följa den naiva och storögda flickan då hon transporteras till Frankrike, där hon tvingas lämna sitt gamla liv bakom sig. Nya seder och bruk präntas in och Antoinette blir tillsagd att hon skall leva ett föredömligt liv, där hennes plikt är att föda Louis en son som kan säkra tronföljden, något som visar sig bli lättare sagt än gjort. Från nyfiken flicka som retsamt ifrågasätter det franska hovets ofta löjeväckande ceremonier och hierarki förvandlas dock Marie-Antoinette snart till fullfjädrad partydrottning. Det problematiska och inledningsvis barnlösa äktenskapet med den tillbakadragna och möjligtvis homosexuella Louis XVI tycks inte beröra Marie nämnvärt, då hon ogenerat frossar i storslagna balklänningar, magnifika håruppsättningar, tryffel, gåslever, exklusiva viner och allmän dekadens.

Sofia Coppolas fascination för att porträttera kvinnoöden har ivrigt diskuterats, och inte sällan lyfts fram som kärnan i hennes auterskap, vilket nog får ses som en aningen orättvis förenkling. Kvinnocentreringen är förvisso så pass ovanlig att den förtjänar att uppmärksammas, men för mig ligger Coppolas storhet i hennes förmåga att förmedla abstrakta känslor helt utan att låta karaktärerna beskriva dem med ord, att låta dessa stämningar leva ett eget liv utom kontroll för filmens karaktärer eller händelseförlopp. Vanligtvis förmår Coppola även kombinera något som är både vackert och tänkvärt, dessvärre lyckas hon denna gången inte riktigt göra en korrekt avvägning mellan yta och innehåll, och fokuserar till stora delar övervägande på det förstnämnda. Något hon förvisso lyckas mycket bra med. Den genomarbetade scenografin, kostymen och dekoren för tankarna till en hybrid mellan en rosaskimrande flickdröm och Stanley Kubricks ambitiösa Barry Lyndon. Samtidigt är Marie Antoinette inget historiskt drama i ordets rätta bemärkelse.

Kirsten Dunst trippar runt och dricker rosévin som om året vore 2006, och springer hon inte upprörd i korridorer till tonerna av The Strokes stirrar hon rastlöst utan genom ett fönster ackompanjerad av the Radio Dept. eller The Cure. Den moderna musiken, den fria historiska tolkningen och den stundtals kitschiga estetiken skapar en känsla av påklistrat 1700-tal, snarare än historisk autencitet. Tänk dig en utdragen musikvideo regisserad av en nedstämd David la Chapelle, efter manus av Herman Lindqvist så förstår du ungefär vad jag menar. Huruvida detta är något bra eller dåligt är självklart upp till var och en, personligen tycker jag det stundtals fungerar alldeles utmärkt. De färgsprakande omgivningarna (filmade på plats i Versailles) i kombination med den genomgående sorgliga stämningen skapar en sällsam atmosfär. Samtidigt som det är vackert kan man ändå inte låta bli att känna en viss tomhet. Filmen hasar sig fram i ett sävligt tempo allt medan karaktärerna flackar omkring i en händelselös tillvaro och är påfallande blasé. Huruvida detta är avsiktligt eller inte låter jag vara osagt, i slutändan leder det till en filmupplevelse där man finner sig fascinerad, men aldrig särskilt uppslukad. Och så skall det ju såklart inte vara.

Som helhet betraktad är denna bal på slottet varken långtråkig eller dö'trist. Olyckligtvis når den heller aldrig upp till omdömet alldeles, alldeles underbar, vilket man såklart hade hoppats på. Men jag gillar dig ändå Sofia, och jag vill jättegärna se din nästa film.