En man blir nedslagen och rånad i en park i Helsingfors, varefter han förs till ett sjukhus där han blir dödförklarad. Men plötsligt då ingen annan finns i närheten reser han sig från sin bädd och försvinner ut i natten. Drabbad av minnesförlust men i övrigt till synes utan allvarligare men. En familj som bor i en container nere vid hamnen tar hand om honom och hjälper honom så småningom att skaffa en egen container att bo i. Frälsningssoldaten Irma ordnar sedan ett tillfälligt jobb åt honom, vilket leder vidare till en romans.

Många andra kritiker har hyllat denna film, men själv finner jag inget större nöje i den. Även om den emellanåt är ganska kul; som då huvudpersonen förmår frälsningssoldaterna att förnya sin repertoar, eller som då vi får möta vad som ägarens försäkringar till trots måste vara världens minst skräckinjagande vakthund. Min främsta invändning är att filmen bitvis är allt för stelt teatral och full av jobbigt svårmodiga blickar av en sort man endast stöter på i just finsk och östeuropeisk film. Dessutom retar det mig att ingen kommer på tanken att ta mannen till polisen så att de kan hjälpa honom återfinna sin identitet. Trots att det faktum att han inte ens minns sitt eget namn förstås gör det i princip omöjligt för honom att skaffa ett riktigt jobb.

Andra kan säkert tilltalas av att här i grund och botten finns något slags svårdefinierbart socialt patos, men då jag inte ser film för att bli en bättre människa eller en bättre samhällsmedborgare utan för att bli underhållen, så skiter jag rent ut sagt i den saken.