Mannen med rakkniven är en av Sergio Martinos första filmer - den mannen har gjort runt 50, plus TV-filmer och dito serier - och en stilbildande giallo, gjord i samma veva som Dario Argento gjorde sin Svarta handsken 1971. Och liksom denna har den sina brister, framför allt i replikskiften och trovärdighet. Men fräck är den.

Unga och vackra Algeriet-födda tunisisk-fransyskan Edwige Fenech hade redan hunnit med ett femtontal filmer, bland dem en för Mario Bava, när Sergios bror, producenten Luciano Martino såg henne i nån tyska filmversion av Madame Bovary, och hyrde henne på stående fot för Mannen med rakkniven, som är känd under en rad namn, som The strange vice of Mrs. Wardh, The next victim och Blade of the ripper. Jag har de två sistnämnda på kassett, men nu är alltså filmen släppt på amerikansk DVD, med massor av extramaterial, som intervjuer med den oerhört produktive manusförfattaren Ernesto Gastaldi, samt bröderna Martino, Edwige Fenech och den store George Hilton (de bägge senare är för övrigt lika snygga idag som för 34 år sen...).

Fenech är gift med engelsmannen Neal Wardh (de fick lägga till ett "h" då det tydligen fanns en Mrs. Ward i Rom vid den här tiden...) och anländer Wien för besök hos vänner. Ännu ett kvinnomord har inträffat, men nu är det partaj. Några riktiga puddingar dansar i senaste modet - pappersklänningar - vilka herrarna bara måste riva itu. Ritsch, ratsch, och plötsligt får vi se några unga blondiner så som Gud eller vem fan det nu var som skapade dem (själv hade jag införskaffat ett trepack papperskallingar till nån Roskildefestival på 80-talet, men de höll inte heller så bra - men man hade ju alltid toappper med sig...). Efteråt uppvaktas Julie Wardh hårdhänt av en gammal flamma, Jean (gamle bekantingen Ivan Rassimov), men maken kommer till undsättning. Jean får en fet lusing rakt över truten och dåren Jean bara gapflabbar åt den lille skiten.

Scenbyte. En äckligt vacker blondin travar in i duschen (det duschas mycket i Martinobrödernas filmer...) och får strupen snittad av en okänd man. Synd på så rara lökar. Nu börjar intrigen ta form. Julie introduceras för sin väninna Carols kusin George (Hilton), urläcker uruguayan med 30-talet spaghettiwesterns bakom sig, men vid den här tiden var slutet nära för westerngenren i Italien och komiska westerns tog över, jämte stenhårda gangster- och snutfilmer. Julie är inte den som är den utan ger sig in i ett förhållande med denne George, och strax härpå mördas Carol, men det är tydliogt att mördaren var ute efter Julie. Allt mer nervös flyr Julie till Sitges i Spanien (det fanns en spansk medproducent...) för mer amore, men mördaren tycks följa efter (anar vi oråd nu?). På typiskt giallo-manér blir allt bara rörigare, och slutet blir aldrig som man tror. Filmen är ingen höjdare utanm ter sig lite fånig idag, men den hör till klassikerna inom genren och hör till varje vettigt videotek om man har intresse för genren. I Sverige snittades den med sju klipp om hela 2,5 minuter 1971.