Sergio Sollima gjorde bara tre filmer i vilda västernmiljö men frågan är om inte dessa tre är det bästa spaghettigenren har att uppvisa. Åtminstone på ett ideologiskt plan. Visst, jag har inte glömt genrens resterande Sergios och då talar vi förstås om herrar Leone och Corbucci. Sollima är inte på långa vägar en så skicklig regissör som maestro Leone men innehållsmässigt finns det mer substans hos den förre. Även Corbucci gjorde en del västerns med politiskt tema men budskapet kom oftast i bakgrunden när denne skämtare öste på med alltför stora doser flabbhumor och överdrifter. Leone gjorde väl egentligen bara en enda renodlad politisk västernfilm - Ducka skitstövel! (Duck you sucker, 1971) - och enligt honom var detta en sorts motreaktion på den så kallat politiska västerngenren som han egentligen ogillade. Leone kan nog bäst beskrivas som en desillusionerad socialist som inte trodde särskilt mycket på alltför dogmatisk filmkonst. Han ansåg istället att Chaplin gjort större nytta för socialismens idé än någonsin en vänsterintellektuell i stil med Francesco Rosi eller varför inte Sergio Sollima? Chaplin gjorde film direkt för folket medan Rosi och den övriga snobbvänstern bara blev förstådda inom sin egen snäva krets.

Sergio Sollima (87 år i år) är eller åtminstone var en brinnande marxist som i intervjuer sagt att hans västerns var tänkta som politiska allegorier. Inte oväntat nämner Sollima brasilianske Cinema nóvo-företrädaren Glauber Rocha (Antonio-Das-Mortes-de dödas vän, 1969 etc...) som en av sina främsta influenser. När Rocha, Ray Guerra och de andra Cinema nóvo-regissörerna ofta lät sina filmer utspelas i de fattigas landsbyggdsområden i Brasilien så utgjorde gränsen mellan Mexiko och USA skådeplatsen för Sollimas västerndramer. Och precis som inom Cinema nóvo (betyder förresten "ny film") mixar Sollima stråtrövarromantik med ett desperat revolutionärt patos. Inte sällan manifesteras detta uppdämda raseri i ursinniga våldsutbrott. Men om budskapet gick fram är nog mer tveksamt. Man kan jämföra med Cinema nóvo-rörelsen som tilläts en relativ uttrycksfrihet i militärregimens Brasilien. Men den friheten berodde nog främst på att inte filmerna funkade hos de breda publikmassorna. Hade de blivit populära så hade förstås regimen förbjudit filmerna. Så kanske hade Leone rätt i att Chaplins enkla form av socialt budskap är det enda som kan få gehör hos den stora majoriteten.

Mannen med kastknivarna blev Sollimas sista film i genren och även om gubben lever är det nog högst osannolikt att han gör ytterligare en vilda västernfilm. Sollima-rullarna hänger ihop såtillvida att Tomas Milian gestaltar samma slag av mexikansk underdog (symbolen för tredje världen) i alla tre filmerna. I både En blodig kniv ett dödande skott (The big gundown, 1966) och i Mannen med kastknivarna spelar han rentav samma person - den knivkastande Cuchillo. Men i mellanfilmen Face to face (1967, aldrig biovisad i Sverige) lystrar han till namnet Solomon "Beauregard" Bennet. Radikale manusförfattaren Franco Solinas kom på grundidén till första Cuchillo-filmen men var rätt missnöjd med resultatet och tyckte att Sollima romantiserat det hela. Än surare blev Solinas när Sollima gjorde denna ytterligare Cuchillo-rulle (- Han kunde åtminstone ringt och sagt att det skulle bli ännu en film! fräste Solinas).

I Mannen med kastknivarna ska naive småskojaren Cuchillo rädda en massa guld (guldet finns gömt i en antik tryckpress) åt mexikanske revolutionsledaren Santillana (spelad av gamle Hollywoodskurken John Ireland). Till sin hjälp har Cuchillo den förre sheriffen Cassidy (Donald O´Brien, 1930-2003) och på färden stöter man även på den blonda frälsningssoldaten Penny (Linda Veras). Hos Sollima brukar faktiskt kvinnorollerna ha en viss substans och förutom Veras har även exoitiska Chelo Alonso en viktig roll som Cuchillos försmådda, temperamentsfyllda fästmö Dolores. Veras har även medverkat i Gianfranco Parolinis Sabata (1970) där hon mest plutade på munnen som William Bergers kärleksintresse och Alonso minns jag bäst från Leones Den gode den onde den fule (The good the bad and the ugly, 1966) där hon spelar mexikansk farmarhustru vars make och tonårsson kallblodigt mördas av den stygge Lee van Cleef. Men hos Sollima slipper Veras och Alonso se enbart behagfulla respektive skräckslagna ut. Chelo Alonso är förresten en före detta dansös som föddes på Kuba. Även Tomas Milian (76 år i år) är bördig från Castrorike men hamnade i USA som elev på anrika Actors studio (skolan för alla ledande mummelgubbar) och kom så småningom till Cinecittá-ateljéerna där han blev poppis i spaghettiwesterns och kriminalfilmer. Ett bevis på Milians storhet fick jag under ett besök i Rom (tidigt 80-tal) då väldiga banderoller gjorde reklam för hans senaste film. Milian hade en rebellisk image och gick inte för inte under smeknamnet "Cinecittás Che Guevara" och när han gjorde snutroller var de oftast i den kontroversiella Serpico-stilen. Milians popularitet har dalat och dagens biopublik har mest kunnat se honom i småroller i exempelvis Steven Soderberghs Traffic (2000). Milian tyckte det var en ära att få spela mot gamle John Ireland (1914-1992) som i rollen som Santillana sminkat sig svartmuskig och satt in bruna kontaktlinser. Allt för konsten! Ireland har medverkat i många klassiska västerns som Howard Hawks Red River (1948) men filmade flitigt i Italien under senare år och då mestadels som pastacowboy.

Preic som i övriga Sollima-rullar är inledningen effektfull med sina tecknade förtexter. Med djup inlevelse hör man Milian läsa en dikt innan han övergår till att sjunga (hellre än bra...) ledmotivet. Musiken är komponerad av Ennio Morricones gamle vapendragare Bruno Nicolai (1926-1991) och är som alltid mer än hörvärd.

Våra svenska censorer måste haft en glad stund då de fick sätta saxarna i Mannen med kastknivarna. Hela åtta klipp mäktade man med och här är vad som ansågs för starkt för biopubliken: misshandeln på kvarnvingarna; strypförsök; nedslagning av man bakifrån; misshandeln och nedskjutningen av sheriffen; tre knivmord; två knivmord; närbild av kniv i hals samt exponering av kulhål i pannan. Inte illa pinkat!