Var ligger felet när soldater kommer hem från krig desillusionerade? Hur går det att förena de ärofyllda deviserna om att kämpa för sitt land med att ha upplevt sönderslitandet av mänskliga kroppar, kanske på grund av ens egna finger på avtryckaren? Vad innebär egentligen en tapperhetsmedalj?

Jonathan Demmes nyinspelning av John Frankenheimers konspirationsklassiker Hjärntvättad (1962) är en av många filmer som på senare år går i motvall mot den rådande amerikanska regimen. Om Frankenheimers stundtals väldigt surrealistiska historia knöt an till det kalla kriget och McCarthys kommunistjakt under 50-talet, så försöker Demme plantera in sin thriller bland ett medialt bombardemang och ett politiskt hyckleri tyvärr för välkänt för att vara sensationellt längre.

Major Bennett Marco (Denzel Washington) lider av ett s k Gulfkrigssyndrom – han har svårt att hålla fokus på vardagen och upplever för varje natt en och samma dröm. En mardrömsvision om hans pluton från Kuwaitkriget och hemskheter som han varken kan förstå eller uttrycka i ord. Militären vill inte ens veta av hans historia, som i offentligheten skulle kompromettera en av landets mest upphöjda krigshjältar – senatorssonen Raymond Shaw (Liev Schreiber). Shaw belönades för sina insatser när han räddade hela sin pluton under ett bakhåll, men själv kan han, likt de övriga överlevande, inte minnas vad som egentligen hände. Två soldater dog och i Marcos drömmar blev en skjuten i huvudet och en annan kvävd till döds – av bland annat Shaw.

Raymond Shaws far är numera bortgången, men modern Eleanor (Meryl Streep) står fortfarande honom bi och vill att han ska gå i pappas fotspår. Även om hon också är senator och till synes besitter den verkliga makten. Inför ett rum fullt av mäktiga politiker höjer hon rösten och får sin vilja igenom – Raymond som ny liberal vicepresidentkandidat. I och med att valet närmar sig börjar Marco fundera alltmer på om det inte är något lurt med hela kampanjen. Om det kanske finns en möjlighet att minnesluckorna även existerar hos Shaw och om den så ansedda tapperhetsmedaljen kanske skymmer en bitter hemlighet.

Jonathan Demmes eggande thriller känns som en comeback, vilket det på sätt och vis är. Han har inte haft en enda film på svensk bio sedan Philadelphia (1993), kanske på grund av att Toni Morrison-filmatiseringen Älskade (1998) med Oprah Winfrey i huvudrollen gick knapert i USA. I Manchurian har han åter sin hovfotograf Tak Fujimoto till hands, som även medverkade till att göra mästerverket När lammen tystnar (1991). Detta gyllene samarbete leder till att den inledande timmen blir högst inspirerande. Fujimotos typiska vinklar rakt framifrån som resulterar i ett ganska laddat agerande hos skådisarna, passar väldigt bra till det övergripande thrillermotivet. De stirrande blickarna manar fram en osäkerhet inför de hallucinationer och mardrömmar som utgör mysteriets stora gåta – vad som egentligen hände vid den famösa striden i Kuwait. I dessa små surrealistiska svängningar erinrar man sig Adrian Lynes Jacobs inferno (1990).

Demme målar sin film i blått, vitt och rött, inte för att göra ännu en patriotiskt färgad makthistoria, utan för att så vissa tvivel över den politiska spelplanen. Ofta påminner det om Brian De Palmas iscensättning av konspirationsthrillern Vittnet måste tystas (1981) som brukade samma medel. I den ständiga masströmmen av medialt fabricerade rapporter om de politiska pamparna, lyckas Demme likna de hycklande höjdarna vid American Gladiators och även få kärnan av dess dialoger låta som steroidgrymtningar. Men ändock grymtningar med oerhört farliga konsekvenser. I Meryl Streeps inledande brandtal för vikten av en krigsivrande stab vid makten, så ekar också hennes tunga resonans i takt med många verkliga utspel.

En manchurisk kandidat är numera ett väl använt begrepp för den politiska nickedockan – en folkvald representant som enbart agerar i sina finansiärers intressen. Problemet med Demmes film är att Schreibers lärjunge (hans mellannamn är Prentiss som i "apprentice") i detta avseende inte blir särskilt häpnadsväckande. I Frankenheimers film var Shaw (där spelad av den litauisk-ättade aktören Laurence Harvey) och hans mor (där spelad av en ovanligt vredgad Angela Lansbury) en motsatsfull duo som in i det sista skapade huvudbry hos åskådaren. Är modern incestuöst förälskad i sin son och vilken framtid är hon egentligen ute efter? Åt vilket håll riktar sig Frankenheimers satir – åt den enögde McCarthy eller åt ett land som förblindas av "traditionella värden"?

I Demmes version blir det trots ett intressant upplägg, en snygg form och en storartad skådespelartrio vid rodret, alltmer ihåligt efter ett tag. Man förstår när Bruno Ganz plötsligt ploppar in som nytt batteri för Washingtons paranoia att filmen tappar fokus. Den satiriska aspirationen slängs ner i den Hollywoodska thrillerberedaren och blir alldeles för konventionell. När Frankenheimers klassiker var som en anspänd stenslunga i ett glashus, så är Demmes nytappning en slangbella med valnötter. Kanske åstadkommer någon spricka här och var i regimens välpolerade fasad.