Fox har skjutit på premiären av Man on fire två gånger, men redan för ett par veckor sen släpptes den på DVD i USA. Regissören Tony Scott (Top gun, True romance) ville gjort Man on fire redan förra gången den gjordes, 1987, men då var han fortfarande mest känd för att vara lillebror till Ridley (hans Top gun hade ännu inte släppts). Ingen var imponerad av erotiska vampyrdramat Blodshunger (1983), med David Bowie och Catherine Deneuve (en rätt läcker film, för övrigt), så han fick inte sin vilja fram.

Så i fjor fick han en ny chans, och av en slump träffade han på blivande huvudrollsinnehavaren, Denzel Washington, hos läkaren. Denne hade 1995 spelat huvudrollen i Scotts Rött hav, och nu fick Scott idén att Washington skulle spela den nersupne före detta CIA-agenten Creasy som hyrs in av en amerikansk/latinsk familj i Mexiko City som livvakt. Han är billig eftersom han är svår på spriten, och redan vid det inledande samtalet mellan fadern Samuel (Marc Anthony, J-Los senaste make) och dennes advokat Jordan (Mickey Rourke) inser man vad som kommer att ske, och hela filmen igenom undrar jag om detta verkligen var meningen. Men nej, det kommer som en "överraskning" nästan två timmar senare, och jag fattar ingenting. Intrigen är så genomskinlig att man ser rakt igenom den och in i nästa film manusförfattaren Brian Helgeland planerar (vad det nu vara månde), för han är en av de mest ojämna filmmakarna i Hollywwod, medskyldig till både manus och regi av sån dynga som förra årets The sin eater som han är, liksom han skrev manus till sån pretentiös smörja som Postman - Budbäraren (1997). Samtidigt har denne karl skrivit och regisserat annorlunda, lite fräcka En riddares historia (2001) och skrivit manus till fjorårets starka Mystic River. Förklara det, den som kan!

För låt mig klarlägga en sak med en gång. Man on fire är en riktigt, riktigt rutten film. Varför Creasy plågas av dåligt samvete när hans polare och före detta kollega Rayburn (Christopher Walken) njuter livets glada dagar i Mexico City får vi aldrig veta, men det är visst outhärdligt nog för att Creasy ska försöka blåsa ut hjärnan redan efter första dan som livvakt åt framför allt familjens dotter Pita (Dakota Fanning), en änglalik, förtrolig, förstående, "vuxen" liten nioårig tjej av den typ som bara finns i Hollywood. Förnumstig och lillgammal utav bara fan, så det är egentligen inte så kontigt om Creasy vill ta livet av sig. Creasy engagerar sig i Pitas simträning, och givetvis vinner hon den stundande tävlingen bara dagar senare. Starkt jobbat, Pita! Men efter en pianolektion går allt åt helvete, och det vi suttit och väntat på inträffar; Pita kidnappas, men Creasy hinner peppra fyra pers innan han själv ligger där på gatan, full av blödande skotthål. När sen överlämningen av lösesumman går åt helvete (gissa vilka som är involverade...!) dödas Pita i ren vrede av en gangster känd som "El voce", Rösten. En väldígt alldaglig röst för övrigt, och ingen ny "Deep throat" som man kanske kunde förvänta sig. Alla utom undertecknad utgår dessutom från att Pita är död, trots att nån kropp aldrig uppdagas.

Givetvis ska nu Creasy hämnas, om det så ska kosta honom själv livet (och att det är precis det pris han får betala har ni väl alla räknat ut redan innan filmen börjat...). Och Creasy är grundlig. Det räcker inte med att döda alla inblandade, eller alla han tror är inblandade, utan han ska först tortera dem också, gärna på ett lite "fräckt" sätt. Som när han knipsar av fingrarna på en korrumperad snut till mex-pop i en bil. Eller som när han stoppar en tidsinställd bomb i röven på ett polisbefäl. Han drar sig inte ens för att sätta eld på ett disco och därmed riskera hundratals ungdomars liv. Creasys vrede är så stor, och kan bara mätas med Pitas änglalika utseende och tilltal. Han fingrar med ojämna mellanrum på sin "talisman", ett skitfult smycke han fått av henne, nåt hon antagligen fick i en sån där tuggummiautomat där man får en plastcylinder med godis och leksak för en peso (mindre än en krona). Pita ska alltså vara katalysatorn som förlöser Creasy, som nu borde kallas "Crazy" i stället, och detta är Helvetets förgård.

Hade detta varit en exploateringsfilm från 70-talet, som Thriller - en grym film eller nån snut- eller westernfilm med Franco Nero hade tjejen varit en snygg tonårsbrud som vi först fått avnjuta i en opåkallad dusch- och avklädningsscen och som därefter förfört en smygtittande Creasy. Därefter hade hon våldtagits av kidnapparna och Creasy hade rensat upp stan och dödat varenda jävel av Mexikos 23 miljoner invånare. Och vi hade alla njutit, applåderat och skrattat högt när han, med automatvapen i ena handen och en granatkastare i den andra skjutit iväg granater och pepprat skurkar som vore det millenniefirande på nytt. Men nu är detta ingen 70-talsfilm med David Carradine eller William Smith i huvudrollen, utan en 500-miljonersfilm som är både läckert och förföriskt förpackad, med estetiken hos en reklamfilmare, en regissör som är fullkomligt likgiltig inför det faktum att det inte är en reklamfilm för BMW han gör, utan en revenge-film efter klassisk modell, minst lika våldsam och blodig som för 30 år sen men med en stor skillnad: Man on fire har ambitionen att vara nånting mer. Manusförfattare och regissör har varit pretentiösa nog att inbilla sig att filmens djupt konservativa budskap ("öga för öga, tand för tand", vad är det om inte kristen fundamentalism?) är mer befogat för att a) filmen är dyr och elegant, b) en "erkänd" regissör har gjort den, c) huvudrollsinnehavaren är en klasskådespelare som med viss grace ändå rädddar filmen från att totalt haverera och d) flickan är så söt, blåögd och dessutom blond trots en pappa som är mexikanskt svarthårig.

Man on fire är inget annat än 2000-talets Death wish i lyxförpackning, en glättad historia med religiösa övertoner (nationalhelgonet La virgen de Guadalupe nämns flera gånger) som har sin alldeles egna, fascistoida syn på människor och deras värde och integritet, och som inte respekterar nånting, sig själv inkluderad. Den enda mexikan som tecknas som nåt annat än en platt seriefigur är den kvinnliga journalisten Mariana (spelad av amerikanskan Rachel Ticotin) som i stället skildras som - hora! Som hoppar i säng med en polischef (veteranen Giancarlo Giannini) för att få fram nödvändig information åt Creasy. Så där utan vidare. Nä, snus är snus om än i gyllene dosor, och skit är skit även om det är snyggt förpackat och serveras med dramaturgiskt perfekt musik. Snyggt och snyggt, förresten...de där eviga tillbakablickarna i ultrarapid, med skakig och liksom ryckig bild à la MTV...först är de lite suggestiva. Sen irriterande. Till sist bara löjeväckande. Scott borde återgå till att göra reklam för bilar och trosor, sånt kan han. I stället ska han göra en remake av täta gängdramat, den på sin tid oerhört omtalade/beryktade The Warriors. Ve och fasa.