Warren Beatty och Diane Keaton, Andie MacDowell och Goldie Hawn, Charlton Heston, Nastassja Kinski och Jenna Elfman; en sådan skådespelarlista är det inte ofta man ser. Och att regissören Peter Chelsom har de kritikerrosade komedierna Hear My Song och Funny Bones på meritlistan gör ju knappast filmen mindre intressant.

Upplägget är i början väldigt ”Woody Allenskt”. Det handlar om två medelålders par tillhörande Manhattans intellektuella överklass och om de konsekvenser lite otrohet kan få. Mona (Hawn) bevittnar själv när maken Griffin tar in på motell med en rödhårig kvinna och är inte sen att ta ut skilsmässa. Parets vän Porter (Beatty) berömmer sig av att vara en bättre äkta man men har i själva verket kort dessförinnan varit otrogen han också. Snart har han och Mona inlett en affär. Och det känns knappast mindre ”Woody Allenskt” av att Allen-favoriten Diane Keaton spelar Porters fru.

Fast efterhand rör sig filmen bort från dennes territorium. Både i bokstavlig mening genom att delar av handlingen förläggs till delstaten Mississippi och till skidparadiset Sun Valley, och bildligt genom att humorn blir alltmer surrealistisk. Som då Porter i Sun Valley träffar en ung kvinna vilken tar med honom till sin familj; till en skjutglad far som en gång i tiden kände Hemingway och en rullstolsbunden mor som inte tvekar att inför gästen ondgöra sig över makens sexuella tillkortakommanden. Kvinnan själv visar sig senare ha ett något stört sexliv där teddybjörnar spelar en viktig roll… Och mest surrealistiskt av allt är förstås att den skjutglade fadern spelas av Charlton Heston, den gamle storskådisen som numera är ordförande för den amerikanska vapenlobbyn! Har han verkligen en sådan självironi, eller har han inte fattat vad han gett sig in på?

I grund och botten förblir Män och kvinnor ändå ett relationsdrama. Tyvärr med ett precis så förutsägbart och tillrättalagt slut som man kan förvänta sig av ett sådant producerat i Hollywood. Det är rent ut sagt hemskt och ger filmen en lite bitter eftersmak den sett till helheten inte förtjänar. Helheten finner jag nämligen mycket underhållande, med en del scener som lär sitta fast i huvudet en bra tid framöver. Inte minst den där Porter stiger upp mitt i natten, går ut i köket för att äta en bit och på vägen dit hör samlagsljud från såväl dotterns som sonens och husans rum, varpå de andra männen en efter en gör honom sällskap vid köksbordet som om där pågick någon slags hemlig manlig rit.


Tack till SF för recensionsexemplaret!