”Om en hund biter en hund, då är det ingen nyhet. Om en hund biter en man, då är det en liten nyhet. Om en man biter en hund, då är det en stor nyhet”. Så lyder ett gammalt journalistiskt uttryck som något förenklat syftar till en beskrivning av nyhetsvärde. Ju mer en händelse avviker från normen, desto större chans har den att nå löpsedlarna. Sett ur detta perspektiv har TV-teamet i Rémy Belvaux Man bites dog råkat på ett riktigt Scoop, det är ju verkligen inte var dag man får chansen att dokumentera en tvättäkta seriemördares vardags- och yrkesliv. Moraliska aspekter tycks lyckligtvis inte vara något som besvärar dessa reportrar, vilket leder till en fullständigt osentimentalt och närgången skildring av psykopaten Bens vardag.

Nu är såklart inte huvudrollsinnehavaren Ben särskilt äkta, och inte ens de mest naiva förespråkarna av Snuff-filmens existens skulle få för sig att detta är på riktigt. Något besvärande är det ändå att beskåda Bens våldsdåd utan minsta tillstymmelse till filter, där tv-estetiken och den korniga svartvita filmkvalitén står som en direkt anti-tes till den glamoriserade bild av videovåld Hollywood ständigt serverar oss. Att se oskyldiga brevbärare bli brutalt misshandlade till döds har nog aldrig varit så långt ifrån underhållande som i Man bites dog.

Samtidigt som man upprörs över Bens totala frånvaro av empati och hans torrt humoristiska inställning till massmord är det svårt att inte fascineras av hans vältaliga men schizofrena person. Djupodlande diskussioner om filosofi och politik varvas med barn- och åldringsmord, gourmetmiddagar urartar i gruppvåldtäkter och familjestunder slutar i blodbad, allt skildrat med en sådan fullständig likgiltighet att man som åskådare snart börjar ifrågasätta hur äcklad man egentligen bör vara över det man ser. Ofta balanserar filmen på gränsen till sådant fullständigt vansinne att man inte kan låta bli att skratta åt det obskyra i situationen. Grymt som det må låta är scenen där Ben, fullkomligt allvarligt och med stor inlevelse berättar om exakt hur många kilo sten man behöver för att sänka en barnakropp i en bäck just en sådan. Dock är det en något skuldtyngd tystnad som fyller rummet när skrattens ekon ebbat ut.

Som satir över underhållningsvåld, sensationslystnad, reporterns roll i nyhetsdokumentation samt journalistisk moral är Man bites dog lysande. I egenskap av mediekritiskt manifest står den sig dessutom väl 14 år efter sin tillkomst, något som får anses vara en bedrift då den riktas mot en bransch i sådan ständig förändring. Till exempel känns det inte alltför långsökt att dra paralleller mellan det exploaterande av människors lidande som filmens TV-team ägnar sig åt och den Click!-kampanj Aftonbladet nu bedriver, där allmänheten uppmanas att i första hand fotografera olyckssituationer snarare än att ingripa. Kanske borde någon skicka en dvd-kopia av Man Bites dog till Anders Gerdin.

Att filmen är inspelad av fyra belgiska filmstudenter med en så gott som icke-existerande budget är mycket imponerande och bevisar återigen att pengar är sekundärt när det handlar om filmskapande. Har man idéer, ambition och ett genomtänkt manus kan man komma mycket långt.