Jonny, Sara och sonen Lukas, sex månader, tycks ha framtiden utstakad. De har fått en tomt intill Jonnys föräldrar som de ska bygga hus på, till åtminstone fadern Ivars synbara glädje. Modern Hillevi är mera reserverad, och uppmanar dem att INTE bygga huset där. Hennes äktenskap med Ivar är på upphällning, och då bägge är pensionärer vill Hillevi göra nåt spännande med resten av sitt liv, medan Roland mest är intresserad av att gräva upp några gamla rör på tomten.

Jonny och Sara (spelade av Torkel Petersson och Åsa Persson) har det så där lagom trivsamt och småtråkigt som man kan ha det efter ett 13 år långt förhållande. När Jonny motvilligt går på barnrytmik träffar han den vackra och utåtriktade Rebecka (Maria Bonnevie), och det säger klick direkt. De börjar träffas i smyg, och Jonny lindar in sig i en allt större väv av vita lögner. Det är förstås en tidsfråga innan bubblan brister och sanningen uppdagas. Frågan är vad som då ska hända, vilket förhållande han satsar på. Under tiden går pappa Roland (Ingvar Hirdwall i en tacksam roll) omkring och gaggar om sina jävla rör medan Hillevi (sköna Mona Malm) vill skiljas, samtidigt som Jonnys norske arbetskamrat Ivar (Sven Nordin från Elling) bekymrar sig för längden på sitt könsorgan.

Tonen i filmen påminner om den i Kjell-Åke Anderssons egna Min store tjocke far från 1992, med en bisarr fadersfigur (Rolf Lassgård som Tjaffo), och en halvtokig morsa (Ann Petrén). Torkel Petersson är som alltid duktig som Jonny, med sin något frånvarande spelstil. Han har gått från klarhet till klarhet via filmer som Jalla! Jalla!, Norrmalmstorg och Kopps, och är väl den bäste manlige skådespelaren vi har nu, jämte Jonas Karlsson. Santiago Gils manus visar på hur lätt det är att falla in i vardagslunkens tristess, och att man måste kämpa varje dag för att hålla ihop ett förhållande. Man kan inte vara nyförälskad varje dag, det är bara på film och TV det går till så.