Mäktiga män älskar att ha vyer och då är en högt belägen kontorsvåning i något av Paris glaskomplex inte så dumt. Med en milsvid utsikt är det lätt att se ner på människor, men bakom den flotta fasaden pågår skumraskaffärer av svindlande dimensioner. Maktens rus börjar med att en man blickar ut över Paris medan han pratar i mobilen. Av samtalet och sekreteraren som bistår honom förstår man att han är chef för ett stort företag. Han är på väg till ett möte, men utanför byggnaden väntar polisen som i stället tar med honom till en kvinnlig undersökningsdomare. Detta är nämligen en film som skildrar ruffel och båg på högsta nivå. Girigbukarna i filmen ser sig själva som samhällets stöttepelare och har sin egen moral; bedrägeri och mutor finns inte i deras begreppsvärld. ”Pengar är bara smörjmedel” och ju bättre transnationella företaget går ekonomiskt desto mer kan de fiffla åt sig för egen räkning.

Det är Isabelle Huppert som spelar utredningsdomaren med det välklingande namnet Jeanne Charmant-Killman och hon går med liv och lust in för sitt jobb. Iförd blodröda handskar tar hon sig an det kriminella gubbväldet, kallar dem till förhör, knackar på med husrannsakan och rotar skoningslöst i den privata sfären efter bevis. Oförtrutet arbetar hon så långt in på nätterna att det egna privatlivet får sig en knäck eftersom hennes mjäkige make inte är särskilt road av hennes nit. Det märkliga är att Isabella Huppert lyckas gjuta sådan livsglädje i sin rätt torra karaktär. Genom åren har hon annars mest gestaltat olyckliga självdestruktiva kvinnor. Till och med när hon häromåret var med i komedin Jag och min syster hamnade hon i detta fack. Jeanne Charmant-Killman är däremot en riktig tuffing som varken ryggar tillbaka för märkliga olyckshändelser eller ett vandaliserat kontor.

Maktens rus bygger Elf-skandalen i slutet på 80-talet, som är Frankrikes största korruptionshärva sedan andra världskriget. Cheferna på Oljebolaget ELF Aquinte uppskattas ha försnillat miljardbelopp för att bland annat muta politiker och köpa konst, hus och smycken. När den gamle mästerregissören Claude Chabrol tar sig an en sådan här historia tycker jag att det finns all anledning att ha höga förväntningar. Filmen är som vanligt elegant berättad, men av någon anledning intresserar sig Chabrol för den makt Jeanne Charmant-Killman berusas av när hon rannsakar pamparnas liv. Titeln som är en direktöversättning av originaltiteln syftar också åt det hållet. Men genom att inte koncentrera sig på själva korruptionshärvan så förlorar filmen något av sin nerv. Trots det är Maktens rus det bästa Claude Chabrol gjort sedan Ceremonin 1995. I den filmen medverkar också Isabelle Huppert. Hon är en klippa som gubben tryggt kan luta sig mot.