M handlar om en mördare, en sällsynt lömsk sådan, spelad av Peter Lorre, som lockar med sig och tar kål på små oskyldiga barn - och den febrila aktivitet detta beteende föder hos polismakten som med all kraft söker fånga den skyldige. Så småningom blandar sig den undre världen i jakten då polisens omfattande sökande stör deras ljusskygga verksamhet. När de kriminella slutligen lyckas fånga in mördaren ordnar de en egen rättegång för att döma honom, men hindras i sista stund verkställa domen då polisen ingriper och arresterar dem.

Berättelsen i sig är egentligen inte märkvärdig, men det sätt på vilken den presenteras för oss i bild och i ljud är det desto mer. M omtalas som den första filmen om en seriemördare och frågan är om den inte också är av de allra bästa i den genren fortfarande. Den är hursomhelst en klassiker som varje sann cineast med självaktning bör ha sett. Man behöver förstås inte tycka att den är ett mästerverk, även om jag har svårt att se varför man inte skulle tycka det när man väl sett den.

Mästerregissören Fritz Lang spelade in M, sin första ljudfilm, 1931 när ljudfilmtekniken, särskilt i Europa, knappt vuxit ur babykläderna; det bör man ha i minnet om man ser filmen idag för att sedan lägga märke till hur innovativt och skickligt, även med dagens mått, Lang hanterar ljudet i filmen, hur han använder det för att skapa "rum" utanför bilden och för att identifiera mördaren - för att bara nämna några exempel.

Fritz Langs karriär började med stumfilmer som "Metropolis" och "Dr. Mabuse" på 1920-talet och fortsatte med några ljudfilmer i början av 1930-talet innan han tvingades lämna Tyskland när Hitler gripit makten. Lang arbetade därefter i Hollywood, likt flera andra framstående, landsflyktiga tyska regissörer, under återstoden av sin karriär men utan att riktigt nå samma nivå som under den tyska perioden.