Att Luther från 2003 släpptes på video nu i påsktider är knappast nån tillfällighet. Luther från 1973, med Stacy Keach som prästen med det gnagande samvetet, är betydligt mindre sedd trots genomgående bättre betyg av expertisen. Men om Martin Luther inte var känd för att vara nån glad gamäng ständigt beredd på nya upptåg, så är inte Luther anno 1973 nåt skrattpiller heller, för den delen. Luther bygger på en pjäs av en en gång arg, ung man, John Osborne (nästan samma namn som en annan ibland arg, och inte längre så ung, man har i sitt prästbetyg, nämligen Ozzy Osbourne...). Osborne (som även skrev manus till finfina Tom Jones, 1963, men mest är känd för pjäsen Se dig om i vrede) var ofin nog att dö på självaste julafton 1994, och innan denna amerikansk/kanadensiska filmatisering gjordes hade hans pjäs med samma namn redan filmatiserats två gånger av brittisk TV.

Tyvärr så är filmen inget annat än just filmad teater, nånting som var populärt på 60-talet, men ack så passé idag där snabba klipp i filmens värld (notera dubbeltydigheten) är legio, och statiskt filmande likt i Luther eller exempelvis Så tuktas ett lejon ses som en sorts paradox på allt vad film vill säga. Visst visar Stacy Keach åter prov på strongt spel - han gjorde flera bra roller vid denna tid, innan han rökte på tillsammans med Cheech & Chong (Keach & Chong?) i två filmer (bland annat Upp i rök) och sedermera åkte fast för droginnehav på Heathrow-flygplatsen och satt i britiskt fängelse en månad eller två och senare - vad betydligt värre var - hamnade i TV-träsket, det ökända (och för all framtid är känd som Mike Hammer). Helst minns man honom från John Hustons Fat city - chansernas stad från 1972, samt den film han själv medproducerade och hjälpte till med manuset på, floppen De laglösa, 1980, Walter Hills bästa film (jämte The Warriors - Krigarna från året innan). Känd för att innehålla tre brödrapar utöver bröderna Stacy och James Keach. Men vad har allt detta med Martin Luther att skaffa undrar kanske du som tragglat dig genom allt detta oväsentliga? Tja, inte ett skit, för Martin Luther skulle antagligen aldrig dra i sig en holk även om han lär ha varit bra mycket roligare än ryktet förtäljer. I Sverige får han ju ofta symbolisera det typiskt svenska, det där med att man ska jobba och "göra rätt för sig" ("Plikten framför allt" var "gamle kungens" valspråk), men så är det inte annorstädes. Det lär vara hans lärljunge som förstört hans rykte i Sverige, utomlands ses han inte alls som dygdens förfader. Även Luther tog sig en sup och kunde vara som folk.

Det roliga med Luther (filmen) är att han (Luther) beskrivs som en neurotiker som lider av konstiga ljud från hjärt- och magtrakten, vilka han tydligen fiser ut. Han ska prästvigas år 1506, och hans pappa ska övervara det hela vilket ger stackars Martin ågren (de har inte setts på tre år). Farsgubben (spelad av sköne Patrick Magee) hade hellre sett att pågen utbildade sig till advokat, och fnyser mest åt hans religiositet. Martin Luther själv hyser också sina tvivel, men lever och verkar ändå i elva år i Wittenberg, där hans svavelosande predikningar är lika ökända som hans likaledes svavelosande fisar. Men att förbanna påveämbetet i predikstolen för kommersialiseringen (oblatförsäljningen) är inget man gör ostraffat. Luther kallades för "hund", kastades ut ur kyrkan och exkommunicerades. Simsalabim, så var reformationen född!

Luther från 2003 kritiserades för att inte ha speglat sanningen, den att Luthers revolt uppsnappades av bönderna som också revolterade - nånting Martin Luther direkt motsatte sig (svartrockarna har alltid stått på de besuttnas sida), och resultatet blev en massaker på tyska bönder. Hans rabiata antisemitism nämns knappt heller, och samma kritik kan framföras mot denna, äldre filmatisering. Som du ändå aldrig kommer att få se, tycks det. SVT visade den för snart 30 år sen, sen har det varit tyst. Blott ekot av Martin Luthers fisar finns kvar, och i minnet (det är ett halvår sen jag såg filmen) ser jag Stacy Keach gå omkring och möka i sin kåpa. Tänk att det var denne skitgubbes krånglande mage som gör att vi i Sverige kallar oss både protestanter och lutheraner. Han skulle gett fan i kålsoppan, så hade vi alla varit goda katoliker idag (med "katolik" avses en som bedriver både spel och hor sex dar i veckan, men som går i kyrkan och biktar sig om söndagarna).