Jag har en kompis som anser att seriösa kulturutövare måste begränsa sig till ett medium eftersom man bara genom specialisering kan uppnå perfektion. Jag håller inte med, och uppenbarligen inte heller Paul Auster. Från att på 80-talet ha utmärkt sig som en av USAs främsta unga författare har han alltmer kommit att ägna sig åt filmmediet. Det började med manus till succén ”Smoke” och dess inte fullt lika lyckade uppföljare ”Blue In The Face”, och nu har han med ”Lulu On The Bridge” gjort sin regidebut.

Det handlar om jazzmusikern Izzy (Keitel) vars liv tycks ha rasat samman. Sedan han mitt under ett gig blivit skjuten av en galning kan han nämligen inte längre spela saxofon. En natt på väg hem från en middag hos sin ex-frus nya familj hittar han så en död man, skjuten i huvudet. Av någon anledning tar han med sig mannens väska hem. I den finns en sten som visar sig ha mystiska krafter och en lapp med ett telefonnummer. Telefonnumret går till Celia (Sorvino), en ung servitris med skådespelardrömmar, som inte har en aning om vad det är för sten eller varför den döde mannen hade hennes nummer. Och ja, trots åldersskillnaden blir de ett par. Ett av årets gulligaste filmpar skulle jag rent av vilja påstå. Men säg den lycka som varar…

Lite påminner Lulu mig om Woody Allens filmer. Romansen mellan äldre man och yngre kvinna, New York-miljöerna, jazzen, tempot, bildspråket. Fast Auster har förstås inte riktigt lika säkert handlag som Allen. Medan vissa scener är hur bra som helst finns det andra som inte riktigt håller måttet. Dessutom är handlingen konstruerad på ett sätt jag inte tycker om. För först efter att ha sett hela filmen kan man förstå den. Och jag är inte helt nöjd med de svar som då har getts. Känner mig nästan lite lurad.

Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag tycker om Lulu. Misstänker att filmen är bättre andra gången man ser den men känner mig ändå inte motiverad att se om den inom överskådlig framtid. Att den inte är något mästerverk står dock helt klart, liksom att det inte är en på något sätt direkt dålig film. Men var någonstans däremellan den placerar sig…det vete f-n? Fast den visar i alla fall att Auster har potential och vilja att skapa något eget. Så som debut betraktat är det mer än godkänt.

Plus i kanten för att rocklegenden Lou Reed får vara med i en liten biroll, som sin egen dubbelgångare.