Hej hopp, fadderallan-la, när julen kommer ska varenda mänska vara glad! Onekligen lever Richard Curtis kvar i Beatles Pepperland där allt som behövs är kärlek för att besegra de blå elakingarna. Vilka nu dessa skulle vara i hans regidebut, där alla är lika rodnat förälskade och gullegosiga, är svårt att förtälja. Här är kärleken överallt som titeln anspelar på och Curtis gör sitt bästa för att leka Amor med biodejtar världen över.

Love actually är förvisso Richard Curtis förstlingsverk som regissör, men som manusförfattare är han en av Storbritanniens stora veteraner. Han började inom televisionen med satirprogram som Not the Nine O’Clock News, Spitting Image och kanske framför allt den succéartade Svarte Orm-serien med Rowan Atkinson i den lismande huvudrollen. Hans bekantskap med Atkinson ledde även till att han var en av medförfattarna till Mr.Bean-serien (måhända Atkinsons paradroll, men jag föredrar nog personligen Svarte Orm för alla sköna sidokaraktärer och historiska referenser). Curtis skulle dock bli riktigt stor först med sitt Oscars-nominerade manus till Mike Newells Fyra bröllop och en begravning, tillika Hugh Grants stora genombrott. Succén gjorde att han fortsatte inom romantiska komedi(rom-kom)-facket fem år senare med Notting Hill, som är en av mina personliga favoriter.

Vad som känns uppenbart efter enbart öppningsscenen av Love actually är att Curtis satsar på att göra en mastodontfilm inom sin beprövade genre. Det är en film som börjar med mantrat "Love actually is all around" för att sedan skildra ett tjugotal olika människors hjärtebesvär. Målet ter sig helt enkelt vara att skapa den ultimata romantiska komedin. Den som ska avverka alla ingredienser (läs: klyschor) på snabbaste och stiligaste vis och få biopubliken att gå upp i en mass-suck över hur tindrande vacker kärleken kan vara. Slutsatsen efter detta första konstaterande blir inte svår att lista ut - det är dömt att misslyckas.

Vilka är det som blir kära då? Ja, typ allihop. Brittiske premiärministern och hans sekreterare, en bedragen författare och hans portugisiska städhjälp, en amerikansk kontorist och hennes designerkollega, gifte chefen på samma kontor och hans sekreterare, en ung nyligen moderlös gosse och en jämnårig soulsångerska, tillika "tuffaste tjejen i plugget", två stand-ins till nakenscener under en filminspelning och en best man som är olyckligt kär i polarens hustru. Vid sidan av detta galleri, får man även följa en hormonstinn tonåring som åker till USA för lustfyllt leverne och en avdankad rockstar som får ett karriäruppsving med en jultolkning av Love is all around som han cyniskt hackar ner på till managerns förtret.

Optimismen är onekligen Richard Curtis religion. Varje tvivel om människans godhet kan enkelt skingras genom att ta en tripp till Heathrows ankomsthall och bevittna alla kramar och kyssar. Lika fragmenterat som ett sådant vittnesmål skulle kännas, känns Love actually. Collageupplägget är ett medvetet grepp för att särskilja från alla andra rom kom-filmer där det i bästa stunder kan vara ganska intressanta intrigsvängningar och utvecklade manus. Här sker inget av det. Alla kärlekshistorierna är ytterst förenklade och generellt väldigt banala. När Hugh Grant mot slutet knackar på alla dörrarna i ett helt kvarter efter sin käresta och till slut finner ett för oss i publiken igenkännligt ansikte, tror jag för en stund att han kommit rätt. På grund av antalet rollkaraktärer tar jag fel och det visar sig att hans förälskelse är bakom nästa dörr. Så lätt tappar man kollen och tillika intresset för hur lyckligt det ska sluta för filmens alla kärleksdrömmare.

Allvarligt talat tror jag Love actually är en ganska farlig film. Ännu en berättelse som förevisar romantiska situationer och citat man aldrig skulle kunna toppa i verkligheten. Intriger som bokstavligen vattnar ur vardagens ständiga, mer långtråkiga, mer krävande kamp för kärlek och som även gör alltför många desillusionerade om hur enkel den allvarsamma leken verkligen är. Kritiker kan snacka om hur farligt det är med våldsfilmer och hur samhället blir värre och värre på grund av dem. Riktigt farligt blir det först när film efter film propagerar hur (heterosexuella) parförhållanden är det ultimata konceptet och vilket misslyckande allt och alla vid sidan om innebär. I Curtis film kan man i synnerhet ha invändningar på skönhetsidealen som förmedlas. Martine McCutcheons rollfigur Natalie refereras ständigt till som den mulliga, medan Keira Knightleys trådsmala Juliet är den som iakttas med videokamera av sin hemliga beundrare. Hon får (tillsammans med små cameoinhopp från bl a Elisha Cuthbert, Claudia Schiffer och Denise Richards) stå mall för den sortens skönhet som alla män naturligtvis faller för. När jag tänker mer på saken inser jag att få män i filmen egentligen blir kär i någon kvinna på andra grunder än utseendet. Medan flera av kvinnorna verkar falla för herrarna snarast för deras innehav av maktpositioner. Förlegat? Tveklöst!

Om något ändå håller humöret uppe, är det att Richard Curtis ändå klarar sig hyfsat som skämtförfattare och att han får god hjälp av speciellt Bill Nighy som den slitna rockern Billy Mack. Han gjorde en liknande roll i den halvt bortglömda Still Crazy för ett femtal år sedan. Och så är Hugh Grant helt OK som en mer charmant version av Tony Blair. Om inte filmen i övrigt skulle vara en sådan halvmesyr, kanske hans discodansnummer på Downing Street 10 (smått erinrande om Tom Cruises kalsongdans i Föräldrafritt) kunnat bli en klassiker.