Lou Reed har alltid varit en bra liveartist. Musiken har alltid stått i centrum och han har hellre omgett sig med bra musiker än en massa tingeltangel. Hans Rock´n roll animal från 1974 brukar många plocka fram, när man diskuterar tidernas bästa livealbum. Rock´n roll animal slog fullständigt knockout på mig när jag hörde den första gången och sedan dess har Lou Reed tillhört mina absoluta favoriter. På 70-talet efter uppbrottet från Velvet Underground levde Lou Reed ett hårt utbrännande liv. Kortsnaggad, blonderad och klädd i läder kom han till Stockholm samma år som Rock´n roll animal gavs ut för att spela inför ett slutsålt konserthus. Jag hade gärna gått, men fick nöja mig med skivorna och det skulle dröja till 80-talet innan jag fick se honom live. Den här sommaren kan man emellertid se honom framföra sin Brecht-inspirerade rockopera Berlin både på Globens annex och bio.

Lou Reeds Berlin är en konventionell konsertfilm. Regissören Julian Schnabel som experimenterade en hel del i Fjärilen i Glaskupan har den här gången nöjt sig med att filma konserten rakt av med hjälp av fyra kameror. Här finns inga intervjuer eller tillbakablickar. Filmen börjar med en text som berättar att Lou Reed spelade in Berlin 1973, men att albumet var ett kommersiellt misslyckande. Sedan dess har han inte framfört albumet under 33 år förrän han spelade sitt mästerverk fem decemberkvällar 2006 på Anns Warehouse i Brooklyn. Dessa kvällar har Julian Schnabel fångat på ett ypperligt sätt. Den stora orkestern som backar upp Lou Reed innehåller både stråkar, blås och The Brooklyn Youth Chorus. Dessutom har Lou Reed plockat med sin personlige favorit Anthony Hegerty från Anthony and the Johnstons

Berättelse om småbarnsmamman Carolines uppgång och fall är lika tidlös som tragisk. Det hela kan ju bara sluta med en ”sad song”. Till berättelsen har Julian Schnabels dotter Lola spelat in några scener med Emanuelle Seigner som gestaltar Caroline. Hennes film projiceras bakom bandet. Det är okej, men det är ändå musiken som gör det här till en minnesvärd upplevelse. Även om det tar ett tag innan jag känner igen honom, så är det kul att se gitarristen Steve Hunter som bandets musikaliska motor. Han ser klart äldre ut, men är lika formidabel som när han ledde bandet på 70-talet och som extranummer får vi två gamla Velvet-klassiker i form av Candy says och Sweet Jane. Om du gillar Lou Reed så är Berlin ett måste.