Bob Harris (Bill Murray) är en amerikansk skådis som kommer till Tokyo för att medverka i reklamfilmer för whiskey. Bob förstår sig inte på Tokyo. Han tröttnar fort på alla japaner som inte förstår engelska, han har sömnproblem och känner sig isolerad och utanför. En natt när han inte kan sova möter han den unga Charlotte (Scarlett Johansson) i hotellets bar. Hon är också en amerikan med sömnproblem som känner sig utanför i Tokyo. Hon har följt med sin man som jämt är borta på jobb som fotograf, vilket lämnar henne ensam på hotellrummet där hon ofta bara sitter och blickar ut över staden. Bob och Charlotte finner snart varandra, och en vänskap mellan dem uppstår. Båda känner sig uttråkade och förvirrade, både i livet och i staden de befinner sig. Men tillsammans känner de sig starkare och lite lyckligare i ett samhälle som ingen av dem känner sig hemma i.

Sofia Coppola, som för övrigt är dotter till mästerregissören Francis Ford Coppola om någon nu inte visste det, har gjort en underbar film; en film om människors svårigheter att kommunicera med varandra men också om vänskap. Det är också en hyllning till staden Tokyo; en stad som jag själv är otroligt fascinerad av och som jag hoppas kunna besöka någon gång.

Lost in translation är vacker och gripande men också humoristisk. Flera inslag av humor dyker upp i dialogen och i olika händelser. Som när Bob upptäcker hur lågt kranen i duschen sitter, eller när han får en väldigt gapig icke-engelsk talande regissör att jobba med, och tolken inte verkar översätta ens hälften av vad som sägs. Och i vissa scener, som när Bob medverkar i en japansk talkshow, så framställs det japanska folket som smått galna.

Bill Murray är en fantastisk skådespelare och det räcker enligt mig att bara räkna upp Ghostbusters och Måndag hela veckan för att man ska veta att det är sant, och att han skulle vara fantastisk även i Lost in translation var väntat. Jag tyckte att Scarlett Johansson var bra i Ghost world och The man who wasn’t there, men den här gången är hon bättre än någonsin och jag spår en ljus framtid för henne. En ljus framtid spår jag även för Sofia Coppola, för Lost in translation är bara hennes andra film och om hon fortsätter att göra dem så här bra kan hon bli en av de största.

Nu är det bara hur bra resten av årets kommande filmer visar sig vara som kan avgöra om Lost in translation blir årets bästa film, och jag väntar med spänning på att få se om den vinner några feta priser på årets Oscarsgala.