Lost in Space är en modern filmversion av den gamla tv-serien med samma namn som visades mellan 1965-1968 i Amerika. Filmens början ägnar en halvtimme åt att bygga upp en tämligen ointressant historia om hur Jorden kommer att bli omöjlig att leva på om 20 år. Familjen Robinson får uppdraget att hitta en ny planet att bosätta sig på. Naturligtvis finns det terrorister som motsätter sig detta, vilket i sig är motsägelsefullt eftersom dom ju om 20 år inte då har någon plats att själva bo på, och en av dem Dr. Zachary Smith (Gary Oldman) smugglar in ett nytt program i den robot som skall följa med på resan. Som ni förstår kommer det mesta att gå snett och familjen Robinson kommer att ta sig igenom ett antal äventyr som inte på något sätt kan intressera fler än de 12-åringar som ännu inte lyckats somna framför filmen.

Filmen har utnyttjat dataanimering på ett mycket bra sätt. Det känns ungefär som att sitta i ett dataspel och den ena specialeffekten efter den andra flimrar förbi. Tyvärr finns det ingen logisk handling i filmen och det kan ju inte ens flashiga dataeffekter råda bot på. Inte blir det bättre av att se på hur ett antal mer eller mindre oengagerade skådespelare försöker gjuta liv i filmen. Inte ens Gary Oldman orkar leva upp till sin vanliga goda standard.

Genomgående är filmen medioker, om inte direkt dålig. Antingen driver man med andra filmer eller också har man inte fattat att man plankat andra filmers koncept. Den hypergate som skall kunna medge direkt transport mellan olika världar ser ut som en dålig kopia av en d:o variant i filmen Stargate. De animerade småkrypen ser ut som något som blev över när man gjorde Starship Troopers och dom är inte direkt bra gjorda.

Filmen försöker nog på något sätt framstå som en ordinär sci-fi film, men den är garanterat ingenting för en vuxen person att orka plåga sig igenom. Varning för denna film utfärdas.