Kan man undvika att älska och fascineras av David Lynchs hemlighetsfulla och mångfacetterade värld? Går det att komma undan känslan av att det ligger någonting verkligt, en mening eller ett budskap, bortom alla skuggor och dimridåer, under alla dessa hallucinatoriska och psykotiska spökscener som målas upp i regissörens mardrömsliknande men ändå så tilltalande filmvärld? Jag kan det inte. Det spelar egentligen ingen roll hur mycket tanke det ligger bakom filmerna eller om Lynch går helt på intuition och känsla. Det skulle inte ens spela någon roll om han en dag ställde sig upp och sade att alltihop är ett skämt, en bluff, ett fullständigt innehållslös experimenterande utan vare sig mål eller mening. Jag skulle ändå fortsätta att fundera, analysera och försöka komma fram till mina egna tolkningar av Lynchs filmiska konstverk. Och lika många tittare som ser hans filmer, lika många tolkningar och åsikter om vad verken egentligen handlar om finns det säkert. Utmärkta Lost highway från 1997 är inget undantag.

Bill Pullman spelar den framgångsrike tenorsaxofonisten Fred Madison som lever ihop med sin fru Renee (Patricia Arquette). Mystiska saker händer från början: en röst i porttelefonen berättar att Dick Laurent, också känd som Mr Eddy (och spelad av Robert Loggia) är död. Videos som filmats inifrån makarna Madisons hus hittas på trappen till hemmet ett par morgnar i rad och under en fest träffar Fred Madison en märklig man. Trots att denne man står och pratar med Madison så påstår han att han befinner sig i saxofonistens hus under pågående samtal. Med hjälp av en mobiltelefon bevisar han det dessutom. Den mystiske mannen är spelad av en hårt sminkad Robert Blake, som vi alla minns som deckaren Baretta från TV-serien med samma namn. I Lost highway gör han sin sista filmroll. Likaså blev detta sista filmen för både Richard Pryor och Jack Nance.

Så småningom hamnar Fred Madison i fängelse för mord på sin hustru, men en kväll när vakten kikar in i luckan till cellen sitter där plötsligt en annan person istället. Nämligen den unge bilmekanikern Pete Dayton (Balthazar Getty) och därmed påbörjas en ny historia i historien. Även i denna nya fortsättning återkommer en del element och snarlika repliker från filmens första hälft. Personer som medverkat i Bill Pullmans del av berättelsen är aktiva också i denna andra del och Patricia Arquette spelar plötsligt en annan kvinna med ett annat namn och annan hårfärg, men hon har samtidigt stora likheter med den mördade Renee. Som om inte detta vore nog återkommer Bill Pullman som Fred Madison något senare i filmen. Låter det schizofrent? Det är det också och personligen tolkar jag handlingen som att mördaren Fred Madison är just schizofren och att det är via hans ögon som vi tittare får inblick i händelseförloppet.

Säga vad man vill om David Lynch och Barry Gifford som Lynch skrivit denna historia tillsammans med, men det är inte direkt någon lättolkad handling herrarna skapat. Däremot är filmen definitivt fascinerande, spännande, välgjord och full av oroande atmosfär. Som alltid i Lynchfilmer är musiken viktig för stämningen. Angelo Badalamenti har skrivit soundtracket där partier från låtar med rockstjärnor som Marilyn Manson, Lou Reed, Rammstein och This Mortal Coil känns extra påtagliga. Nine Inch Nails frontfigur Trent Reznor medverkar med för filmen specialskriven musik och David Bowie sjunger den inledande låten. På tal om rockstjärnor så syns dessutom Marilyn Manson och hans dåvarande gitarrist i en porrfilmssekvens och före detta Black Flag-sångaren Henry Rollins spelar en av fängelsevakterna. Våldet i Lost highway är som brukligt i Lynchs filmer rätt spekulativt, men vad som verkligen gör filmen ruggig är den påtagliga känsla av osäkerhet som hela tiden finns där, någonstans under vad som är synligt för blotta ögat. Lost highway är definitivt inte Lynchs mest lättillgängliga rulle, men det är en film som sitter bevarad länge på näthinnan, som man kan fundera och inspireras av lång tid efter att man har sett den och trots att jag håller både Twin Peaks och Blue Velvet högre, så ligger inte Lost highway särskilt långt under dem i hierkin av David Lynch-filmer.