Med Hellraiser och Candyman, två ruggigt spännande filmer med en extra omtanke om det visuella, blev Clive Barker ett av de allra största namnen inom den moderna skräckfilmen. Lord of illusions lyckades jag ändå missa ända fram tills den visades på TV.

Handlingen tar sin början i Mojave-öknen i södra Kalifornien. En ung flicka hålls fången av magikern och sektledaren som kallas Nix, eller The Puritan, men några personer ledda av Nix f.d. lärjunge Swann är på väg för att rädda henne. Väl förberedda som de är lyckas de också göra detta, liksom att döda Nix och begrava honom med hans själ fängslad av mycket kraftfull magi. Men det betyder inte att de vunnit. För långt senare beslutar sig en annan av Nix lärjungar, Butterfield, för att återuppliva mästaren. Och en efter en dör de personer som fritog flickan den där dagen i Mojave-öknen.

Av en slump blir Harry D’Amour (Scott Baxula), en privatdetektiv från New York specialiserad på det ockulta, indragen i det hela. Då han ska skugga en misstänkt bedragare stöter han nämligen på Butterfield i färd med att mycket långsamt och utstuderat ha ihjäl en av Swanns gamla gäng. Snart blir han personligen engagerad i fallet efter att ha blivit förälskad i Swanns vackra hustru Dorothea (Famke Janssen).

Swann själv har förresten gått och blivit en av världens främsta illusionister. Men han fuskar. Han använder riktig magi för sina nummer.

Lord of Illusions är en extremt snygg film. På den punkten lär ingen bli besviken. Snyggt foto och snygga, men ibland lite överdrivna specialeffekter bjuds det från början till slut. Särskilt imponerad är jag annars av Swanns storslagna trollerishow inför Los Angeles jetset och av miljön på den illusionistklubb D’Amour vid ett par tillfällen besöker.

På filmens pluskonto måste även föras upp Barry Del Sherman i rollen som Butterfield, en skådespelare vilken lite påminner om John Malkovich och här får sin karaktär att framstå som föredömligt osympatisk.

Tyvärr är filmen inte särskilt spännande och historien mer än lovligt krystad, vilket gör att den ibland känns som en ren uppvisning. Så med tanke på att ovan nämnda Barker-filmen Candyman är en av de absolut mest skrämmande och spännande filmerna någonsin är den en besvikelse. Men okej, är ni beredda på att se filmen i första hand för dess visuella skönhets skull så är den helt klart värd att lägga ett par tior på.