Man kan givetvis inte annat än jämföra Looney Tunes: Back in action med 1988 års Vem satte dit Roger Rabbit?, som ju är något av en klassiker, den unga årgången till trots. Och där har inte Looney Tunes en chans. Kan den stå på egna ben ändå? Tja, gillar man det här med hysteriska, tecknade kortfilmer i 1940- och 50-talsstil har man säkert skoj. Men helt säkert är det inte, för det är skillnad på en kortfilm och en halvannan timme lång film i, åtminstone emellanåt, samma furiösa tempo.

Här är det stackars Daffy Ankas popularitet som sjunkit till nya bottennivåer, och därför får sparken från showen där han annars delat headlining med divan Snurre Sprätt. Inget den desperate Daffy gör imponerar, inga gamla tricks hjälper - medan alla gapflabbar bara Sprätten rapar. Samtidigt får DJ Drake (Brendan Fraser), son till filmstjärnan Damien (gamle James Bond, Timothy Dalton) också sparken från sitt jobb som vakt på filmbolaget Warner Brothers, där Roger Corman (den riktige!) just spelar in den nya Batman-filmen (!). DJ:s karriär som filmskådis går också åt skogen. Samtidigt nås han av ett nödrop av farsgubben sin från Las Vegas, som går ut på att han måste spåra upp diamanten Blue Monkey (en vinkning till Rosa Pantern?) för att rädda hans liv. Motvilligt slår han följe med Daffy.

I Vegas söker DJ upp Dusty (Heather Locklear från härliga Träskmannens återkomst, 1989) för att få hjälp, och de kommer en komplott på spåren, en komplott som går ut på att förvandla alla människor till - apor. Jamän. Ludna, stinkande apor, och sen tillbaka till människor. Då med en apas intelligens (det som redan drabbat vissa programledare på de kommersiella kanalerna, som TV 3). Nånstans på vägen träffar han Kate (Jenna Elfman), och plötsligt befinner sig våra hjältar på Louvren utan att jag hinner fatta varför, och detta till ledmotivet ur franska klassikern En man och en kvinna (1966), den som går i stil med "Dabba-dabba-dap, dabba-dabba-dap, da-da..." och så vidare. På muséet jagar den där stammande grisen Porky Pig de återförenade Snurre och Daffy in i berömda målningar, som Skriket (som av okänd anledning kallas Skriet i Sverige) av Edward Munch, och nån tavla av Dalí.

Här finns också vääldigt många inneskämt som associerar till både tidigare filmer av Joe Dante (en gammal Corman-protegé, för övrigt), och skådisar från gamla Cormanfilmer (Dick Miller, Peter Graves), samt en hel del smarta, verbala skämt, för många för att nämnas här.