Oliver Stones uppföljare till intervjufilmen Comandante tar avstamp i en nu ganska bortglömd incident – en passagerarfärja kapades i mars 2003 och tre inblandade kubaner avrättades för dådet enbart några veckor senare. Avrättningarna skedde innan någon överklagan hann inlämnas till myndigheterna. Dessutom sammanföll händelsen med en kapning av ett flygplan, samt Castros långa fängelsedomar för sjuttiofem så kallade politiska dissidenter. Flera av dem inblandade i det oppositionella demokratiprojektet Varela, bland annat ledaren Hector Palacios, poeten Paul Rivero och ekonomen Marta Beatriz Roque, som lyckades samla in över 11 000 underskrifter mot diktaturen vid dess tillkomst.

Fidel Castro är inte lika misstänksam i sin förhållning till Stone som han var inledningsvis i den första filmen. Deras samtal är förtroligt och möjligtvis har Castro fått en chans att se Comandante, som överlag är en ganska positiv skildring av honom. Därmed kommer det nog som en överraskning att Stone i denna film skärper sin kritik. Om detta beror på eget initiativ eller av det faktum att han stundtals ansågs för blåögd i den föregående filmen kan man spekulera i. Hursomhelst lägger han fram betydligt fler anklagelser mot den skäggprydde diktatorn och har rent allmänt en betydligt mer skarp ton. Intervjuerna äger rum både på Castros kontor som hemma i hans palats. Det klipps även in ett intressant möte med flygplanskaparna där Stone frågar ut de åtta om deras motiv inför en synligt plågad Castro. Alla lägger de fram ekonomiska skäl till deras dåd, samt att den byråkratiska processen vid ansökan om emigration är rent tidsslöseri. Det är ändå enbart en procent av de som ansöker som tillåts lämna landet. Antagligen är siffran betydligt lägre.

Till skillnad från Comandante tar Stone det lugnt med bildflödet och koncentrerar sig på att framhäva intervjun. Enbart de inledande montagen efterliknar hans typiska berättartempo. Dessutom skippar han nästan helt och hållet att utforska exteriörer. Men förutom de bevis han lägger fram om brott mot mänskliga rättigheter (där Castro lamt försvarar sig med att ifrågasätta Amnesty), så lägger han ytterligare krut bakom det hela genom att intervjua några oppositionella journalister, eller släktingar till fängslade sådana. Resultatet blir en kraftig åtstramning av Castros ledarstatus, även om Fidel säger att han enbart är en spirituell sådan. Det är alltid folket som har varit vid makten. Vid det laget finner Stone ytterligare en kritisk vinkling. Eftersom det har utvecklat sig så att tusentals röster höjts mot Castros ledarskap kanske det finns anledning att tro att folket i helhet inte är nöjda. Fidel svarar att om han trodde sig styra landet fel skulle han genast abdikera. Ett resonemang som genast bottnar i ett paradoxalt alibi som antagligen är ganska passande för många kommunistiska diktatorer – eftersom han aldrig kommer anse sig fel, kommer han heller aldrig avgå.

Nu skulle förvisso Stone inte göra ytterligare en dokumentär om Castro om den vore ensidigt kritisk. Därför låter han även Fidel avsluta med några framtidsutsikter och visdomsord (som förvisso uttryckts förr) – att den kamp han för mot USA aldrig kommer att stillas. Att ge efter för USA:s krav är precis vad som motsäger en global demokrati och eftersom USA enbart tolererar medlöpare kommer förlusten av ännu en oppositionell göra världen mer skada. Det är bara synd för kubanska folket att den åsikten innehåller viss sanning.

Denna recension publicerades för första gången i samband med dess visning på Stockholms Filmfestival 25 november 2004.