Analytikern Lincoln Matthews flyttar från USA till London och Storbritannien med sin engelska hustru Sarah (Sara Stewart, som var Martha Wayne i Batman begins) och deras nyfödda dotter. I källaren upptäcker Sarah av en slump en gammal grav med två personer begravda intill varandra bland en massa symbolisk bråte i enlighet med nån sorts voodooritual. Vi noterar att hon utsätts för nånting mystiskt där nere i mörkret, nån yttre kraft som får henne att liksom frysa till en stund. Nu inleds en långsam förvandling där Sarah alltmer förvandlas till något närmast övernaturligt, med besynnerliga riter i hemmet i smyg. Barnflickan Fiona är tydligen involverad i den komplott mot Sarah (à la Rosemary's baby) som driver henne allt djupare ner i vansinnet. Dessutom stöter hon ihärdigt på Lincoln, som får allt svårare att värja sig.

Den stackars Lincoln inser inte vad som sker ens när en okänd afrikan knackar på och berättar vad som pågår - att hustrun håller på att förvandlas till voodooprästinna - och därefter kastar in en voodoodocka som han ombeds lägga under sängen då sexuellt umgänge planeras. Dessförinnan hade en granne erbjudit sig hjälpa till, "Om det skulle vara nåt...speciellt". Då om inte förr hade väl alla fattat att tanten håller på att förvandlas till trollpacka? VAD? Alla dessa tecken är ju som en sån där snitslad ("schnitzlad", som min dumdryge gympalärare sa...) bana man ibland tvingades gå (springa vägrade jag) under skoltiden - och som folk än idag går frivilligt om söndagförmiddorna landet runt i hopp om att vinna tio kg kaffe eller en rökt ål. I stället uppträder Sarah nu alltmer schizofrent, ritar symboler i spillt ris på golvet (gammalt voodootrick...), pratar som Regan i Exorcisten och beter sig rätt bisarrt i största allmänhet. Inte ens när hon biter av Lincoln halva näsan inser han att hon kanske inte är som andra. Däremot besöker han den där goda grannen som tidigare erbjudit sig hjälpa till, och hon är tydligen expert på detta med voodoo. Så hon föreslår en ritual för att fördriva den ande som påstås besitta Sarah, vilket Lincoln accepterar. Nämnde jag Exorcisten...?!?

London voodoo bygger ursprungligen på nåt fall av mord på insmugglade, västafrikanska kvinnor som tvingats in i prostitution av landsmän härom året. Någon reporter (jag vägrar kalla skribenter i slaskpressen för "journalist") vantolkade något - medvetet eller omedvetet - som ett tecken på att voodoo hade bedrivits och använts som skrämselmetod mot dessa unga kvinnor. Senare undersökningar visade att detta påstående helt saknade grund, men den sensationalistiska, brittiska boulevardpressen hakade självfallet på direkt, och snart gick "voodoomorden" som följetong i brittiska media. Man gjorde en höna med avhugget huvud av en fjäder, så att säga. Med London voodoo är det annorlunda, för debuterande regissören och manusförfattaren Robert Pratten (hustrun Helen agerade verkställande producent) har verkligen läst på och bedrivit research utöver det vanliga. Av intervjun med honom på DVD:n förstår jag att han inte betraktar voodoo som det hokus-pokus det alltid setts som på film, utan insett att det är en gammal religion (som härstammar från Benin, ett fattigt litet land inklämt mellan giganten Nigeria och Togo och förr hette Dahomey, och som idag lever på att sälja bomull till Levi's som förvandlas till tyg i Senegal och jeans i Tunisien) som idag utövas av ett fåtal i Västafrika sida vid sida med de allestädes närvarande konkurrenterna katolicism och islam, samt i Haiti.

London voodoo - med små och korta insatser av Sven-Bertil Taube och ännu mindre av Michael Nyqvist - har hyllats i vissa media, som amerikanska husorganet Fangoria och The horror channel UK, samt erhållit flera priser i festivaler respekterade i dessa sammanhang - både för bäst regi, bästa aktris och bästa film (på Boston International Film Festival 2004). Själv tycker jag den inspirerade och inspirerande musiken (av äkta paret Arban Ornelas, en gång Vampirellamodell och en av aktriserna i Tromaspektaklet Tales from the crapper, och den magiske Steven Severin, under 20 år gitarrist i gamla favoritbandet Siouxsie and the Banshees) var bäst, medan manuset inte håller hela vägen, det blir helt enkelt lite för töntigt ibland. Däremot håller jag med om att spelet övertygar, liksom det faktum att man lagt sig vinn om att det ska vara så naturtroget som möjligt och inte koncentrerat sig på blodsoffer och getabockar. Bäst är scenen där Sarah särar på benen och pissar i en skål på köksgolvet - och häller över Lincoln. Eller när han ställs inför ritualen som ska fördriva Saras plågoande - och brutalt kläs av näck inför en skränande flock extatiska damer.