Gruppsex på riktigt går bra. Påtända gangsters som torterar oskyldiga är inga problem. Kannibalism är helt okej det också. Men pedofili? Finns det i slutet av 90-talet något ämne som är mer laddat? Antagligen inte. Men Adrian Lyne har inte låtit det hindra honom från att filmatisera Nabokovs beryktade roman på just detta tema. Lika lite som han låtit sig hindras av att ingen mindre än Stanley Kubrick tidigare gjort en mycket bra, om än något tillrättalagd, filmatisering.

Det handlar om Humbert Humbert (Jeremy Irons), professor i fransk litteratur, som efter andra världskriget kommer till en liten stad i New England för att undervisa på dess college. Det ställe där det var tänkt att han skulle bo har dock då han kommer dit precis brunnit upp, varför han istället erbjuds en inackordering hos den unga änkan Charlotte (Melanie Griffith), vars ytliga glättighet han direkt finner frånstötande. Men då han står i begrepp att tacka nej till erbjudandet får han syn på Charlottes knappt tonåriga dotter Dolores, hans och titelns ”Lolita". Hon ligger och bläddrar i en tidning med idolbilder invid en påslagen vattenspridare, vars vatten gjort hennes kläder åtsmitande och halvt genomskinliga. Humbert finner sig trollbunden av vad som i hans ögon är den perfekta "nymfetten". Så han ångrar sig och flyttar in. Lite senare gifter han sig med Charlotte bara för att alltid få vara nära dottern. Men i en låst skrivbordslåda ligger anteckningsböcker där han skrivit ner allt om sina mycket olikartade känslor för de två...

Lolita är en berättelse med pedofilen och inte hans offer i centrum. Det är Humberts perspektiv och det är honom tittaren hela tiden lockas att känna med. Men för den någorlunda uppmärksamme står det helt klart att i grund och botten är det ändå Lolita som är det stora offret. Hennes barndom stjäls från henne, och en stulen barndom är inget man kan få tillbaka.

Å andra sidan, och det är nog här filmen är som mest kontroversiell, låter inte Lyne det råda några tvivel om att det verkligen finns en erotisk spänning mellan de två, även om deras intresse för varandra inte är detsamma. För Humbert är det en allt överväldigande könsdrift, för Lolita bara en lek. Barnsligt, halvt omedvetet spelar hon på den attraktionskraft hon instinktivt inser sig ha i Humberts ögon. Som då hon närmast demonstrativt rör vid hans bara fot med sin eller kysser honom som hon sett att de kysser varandra på bio.

Ämnet i allmänhet och denna eroticering i synnerhet är nog förklaringen till varför SF inte lät filmen gå upp på de svenska biograferna. Den officiella motiveringen, att filmen skulle vara för dålig, bör tas som ett dåligt skämt eftersom en nästan enig kritikerkår varit mycket positivt inställd till den. Och den är verkligen bra.

”Lolita” är faktiskt den bästa amerikanska film jag sett på länge. En av dessa sällsynta filmer som verkligen griper tag i en, som både stimulerar tanken och känslan. Dessutom ämnet till trots en oerhört vacker film. Howard Athertons känsliga foto fångar på ett ypperligt sätt vardagens skönhet och miljöerna är noga utvalda. Långt från de stela kulisser man i vanliga fall får hålla till godo med i de filmer som inte utspelar sig i nutid. Det finns en scen som utmärkt illustrerar detta, i vilken Humbert och Lolita efter ett stort gräl sluter fred inne på en kvällsöppen drugstore, medan regnet forsar ner där utanför och biträdet gör i ordning en glassdrink åt Lolita. Lyne, Atherton och skådespelarna lyckas där få maximal utdelning i en mycket enkel scen.

Skådespelarna är samtliga förstklassiga och uppenbarligen valda med stor omsorg. Jeremy Irons, som aldrig varit rädd för kontroversiella roller (”M. Butterfly”, ”Dead Ringers”) är lysande i huvudrollen och Melanie Griffith, som annars knappast tillhör mina favoriter, är som klippt och skuren för rollen som Charlotte. Fast allra bäst är nog ändå Dominique Swain som Lolita. Tjejen har både utstrålning och talang. Men man måste fråga sig hur denna roll påverkar henne som människa. Hon är trots allt inte mycket äldre än sin rollkaraktär.

I två scener fungerar det emellertid inte för Lyne. De två stora, betydelsefulla scenerna med Humberts rival Clare Quilty (I Kubricks version spelad av geniale Peter Sellers). Förvisso välgjorda, men överdrivna på ett sätt som får dem att sticka ut ur en annars välbalanserad helhet.

Vore det inte för detta skulle förutvarande dussinregissören Lyne ha överträffat legenden Kubrick med god marginal.