Jerry Black, en omtyckt och skicklig polis från Nevada ska gå i pension. Hans arbetskamrater håller en avskedsfest på stans Hawaii-resturang. Samma kväll hittas en liten flicka brutalt sexmördad ute i skogen. Jerry rycker in och en förståndshandikappad indian grips för mordet och erkänner det, dock under tveksamma förhållanden. Efter erkännandet skjuter sig indianen genom munnen mitt framför ögonen på Jerry Black. Hans kollegor betraktar fallet som uppklarat och lägger ned utredningen men Jerry anar oråd och fortsätter en privat utredning, plågad av det löfte han gav till flickans mor om att gripa mördaren. I hans utredning kommer han fram till att två andra småflickor har blivit mördade med exakt samma tillvägagångssätt i två andra Nevada-orter. Jerrys före detta chef blir inte övertygad av hypotesen att en seriemördare fällt sitt tredje offer ute i den mörka vinternatten då den lilla flickan hittades, i alla fall inte tillräckligt övertygad för att öppna utredningen på nytt. Jerry ger upp och långsamt lägger han det hemska mordet bakom sig. Han köper en gammal bensinmack som han börjar driva och träffar en kvinna som han fattar tycke för. Denna kvinna, Lorie har en dotter i samma ålder som den mördade. Jerry blir påmind om det förflutna och börjar smått omedvetet beskydda Lories dotter, Crissy. Lorie och Jerry flyttar ihop och Jerry börjar tro att han inte har någonting att oroa sig över när Chrissy en dag berättar att en man, som passar in på beskrivningen av mördaren, har bjudit henne på godis.

Det är en fröjd att äntligen se Jack Nicholson tillbaka på den vita duken i form av Jerry Black. Nicholson har länge varit en av mina favoritskådespelare med klassiker som Shining och Livet från den ljusa sidan. Jag hade stora förhoppningar på denna film när jag klev in genom portarna till Röda Kvarn i Stockholm men upptäckte snart att Löftet inte var så väldigt mycket mer än vilken amerikansk dussinthriller som helst. Det finns dock skillnader, de må vara små men de finns.

Detta är en väldigt vacker film med kraftfulla skogslandskap och vit snö, alltihopa mycket proffsigt filmat. Slutet på filmen är också ganska originellt för att vara en thriller, ska inte avslöja någonting här men för omväxlings skull får tittarna tänka lite själva. Som många thrillers är även denna mycket spännande och otäck, en väldigt mörk film faktiskt. Det ger en krypande och isande känsla filmen igenom, barnamord är ju alltid ett väldigt obehagligt ämne på film. Sean Penns tredje film är absolut över medel och Nicholson är väldigt bra, som vanligt. Passa gärna på och se den här filmen under festivalen. Eller vänta till den svenska biopremiären om några veckor. Några timmars välgjord ondska på bio sitter väl aldrig fel?