En ny typ av brottslighet breder ut sig över Sverige, den tredje vågen av organiserad brottslighet från Östeuropa. Den går ut på våldsamma övertag av framgångsrika företag. För att skydda sig krävs en privat livvaktsstyrka. Dessa är människor som skyddar dig mot vadsomhelst så länge du betalar dem. Livvakterna har blivit vår tids samurajer.

Sven Persson är i en rejäl knipa. Hans textilföretag, med fabriker i Sverige och Estland, är föremål för Estniska utpressare. Det ser mörkt ut för Persson då en Tysk säkerhetsexpert erbjuder sina tjänster. Dessa tjänster visar sig vara en ren och kallblodig avrättning av utpressarna och i ren skräck återvänder Persson till Sverige och bryter kontraktet med Tysken Nikolaus, en före detta STASI-agent.

Kriminalinspektör Johan Falk vid Göteborgspolisen tvingas svara för sina handlingar i den föregående filmen Noll Tolerans och tilldelas "skrivbordstjänst". Fadern till en av Johans barndomsvänner, Sven Persson, dör och Johan far till begravningen med sin flickvän Helén. På begravningen berättar Sven om händelserna i Estland för Johan och om sin fruktan att Nikolaus har kommit efter honom till Sverige för att ta betalt. När Svens kontor vandaliseras och en yxa sätts i hans sovrumsdörr får Johan onda föraningar och Livvakterna kopplas in.

Nu har ännu en svensk polisfilm gjorts, efter bästa amerikanska modell. Vi har den missförstådde arbetsnarkomanen till snut, som försummar sin familj och inte lyssnar på sina chefer. Kriminalinspektör Johan Falk är precis en sådan polis, lika fyrkantig och förutsägbar som alltid. Och glöm för all del inte den baltiska maffian som "breder ut sig" över Sverige och spelar mellan lakanen med det svenska rättssystemet. Så här ser samtliga svenska polisfilmer ut idag. Borta är filmer som Mannen på Taket och till och med Jägarna. Varför ser de ut så här då? Jo, tack vare de massproducerade Beck-filmerna. Dessa filmer har, enligt min mening, fördärvat genren "svensk polisfilm". Tyvärr.

Men trots detta är Livvakterna faktiskt en riktigt hyfsad film. Den är tät och spännande. På det hela taget en kompetent thriller eller vad man nu vill kalla den. Några fåniga moralkakor innehåller den dock, Krister Henrikssons allvarsamma monolog som beskriver Baltikums organiserade brottslighets framfart över Sverige t. ex. Detta är synd. Om man hade hållit sig borta från samhällspolitiken hade Livvakterna blivit mycket bättre. En handfull av Sveriges bästa skådespelare är involverade i filmen vilket gör den starkare. De flesta är mer eller mindre bra förutom Christoph M. Ohrt som spelar skurken i dramat, Nikolaus Lehman. Han beskrivs stereotypt som en kallsinnig mördare och utpressare utan några vidare nyanser. Men om vi skalar bort allt det spännande och häftiga i filmen hittar vi något som inte är särskilt mycket bättre än ett nytt avsnitt av Brottsvåg.