På en liten sjö någonstans i Korea ligger ett litet hus och flyter som en ö. I huset bor en buddistisk munk och hans unga lärjunge. För att ta sig till och från den lilla tillflykten måste man ro en eka. Fram och tillbaka ror de. För att plocka örter eller för att titta på djur. Det är sammanfattningsvis nästan löjligt meditativt.

Fast filmen slutar nu inte här, utan låter kameran stillsamt följa med den lilla lärjungen genom livets prövningar. Han möter i tonåren kärleken och trots munkens förmaningar om att fysiskt begär leder till ett behov av ägande som i sin tur leder till olycka, lämnar han ön för att leva i lust. Fast kameran stannar kvar. För det är i stillheten och avskildheten på den lilla ön som evigheten urskiljs i årstidernas cykliska förlopp. Vi anar munkens visdom när han sitter och tittar på sjön. Också lärjungen, nu en fullvuxen man på flykt undan ett mord, känner djupet och återvänder.

Som regissör till denna stora lilla film står Ki-Duk Kim, som kan sägas vara en ung, koreansk variant av Jan Troell. Han regisserar, klipper, producerar, och skriver manus till sina filmer. Och som om inte detta vore nog spelar han en av huvudrollerna i Livets hjul. Storhetsvansinne eller genialitet? I Livets hjul blir hans totala inblandning varken eller. Som positivt kan sägas vara filmens originalitet. Det stillsamma tempot i tid och rum och naturens påtagliga närvaro ger ett andlöst vackert resultat. Det är visuell filmkonst à la Crouching tiger, hidden dragon eller Hero.

Desto tråkigare då att filmen haltar betänkligt på vissa avgörande punkter. Det är till exempel ganska störande att man i dessa sugande bildlandskap ska behöva lyssna till musik som till och med Sarah Brightman skulle förkasta. Det är etnokitsch. Fast om man tittar på skådespeleriet så passar det bra. Det kan mycket väl hända att det är kulturella skillnader i uppfattningen om vad bra skådespeleri innebär. Enligt undertecknad suger i alla fall en del av aktörerna. Framförallt borde man faktiskt förbjuda barn i film. Eller åtminstone borde man förbjuda regi av barn. För det syns så väl när de ska agera ledsna eller arga eller glada och det är inte snyggt vare sig det gäller spökfilmer med Bruce Willis eller buddistfilmer från Korea.