J är en Stockholmskille som verkligen borde ägna mer tid åt sina universitetsstudier och sin sambo. Tid han nu istället ägnar åt att spela TV-spel. Fast då sambon klagar över hans prioriteringar berättar han att hans spelande snart ska göra dem rika. I USA ska det nämligen hållas VM i 8-bitars Nintendo och prissumman är på i sammanhanget helt fantastiska 100.000 dollar. J slår vad om att han kan vinna tävlingen. I annat fall ska han sluta med TV-spel för all framtid. Fast efter att han kvalificerat sig dyker det upp ett oväntat problem: För att kunna delta i VM måste han flyga till USA samma kväll som den judiska påsken firas, och hans judiska familj lägger mycket stor vikt vid denna högtid. Den enda lösningen på problemet tycks vara att försöka hinna med både påskfirande och flyg, vilket visar sig bli en större utmaning än något TV-spel kan erbjuda.

Hela historien återberättas av J själv i en sjukhussal där han ligger efter att ha förlorat sin högerhand. Varunder en av de andra patienterna hela tiden klagar på att han inte kommer nån vart i berättandet, att han uppehåller sig vid för många oväsentligheter. Och den mannen har ta mig tusan helt rätt! Historien är egentligen mer än lovligt tunn. Något regissören försöker kompensera med en uppsluppenhet och mustighet som, då han inte riktigt har Emir Kusturicas talang för sådant, mest bara blir jobbigt gapig. Dessutom är många av skådespelarna av eftermiddagssåpa-klass, vilket tyvärr inte minst gäller Sunil Munshi i huvudrollen. Vilken känns fel också därför att han är så mycket mer mörkhyad än resten av sin familj att man inte kan låta bli att reagera på det.

Fast det finns en skådespelare som verkligen glänser, och det är Kjell Bergqvist i rollen som J:s underbart elake far. En roll som gjord just för honom, och med många minnesvärda repliker. Som då J:s lillebror målat på familjens vita soffa och han gormar åt denne: ”Vet du vad den här soffan är värd? Jag ska faan… Jag ska slå ihjäl dig! Sen ska jag köpa tio nya ungar från Thailand för dom pengar som den här soffan kostar!” - Bergqvist och hans karaktär är ensamma ett fullgott skäl att se Livet i 8 bitar.

Också på plussidan finns de korta scener vilka är gjorda med en TV-spelsmotor. Med tanke på hur mycket de framhävdes i marknadsföringen vid biopremiären är de oväntat få, men de är snyggt utförda och jag gillar själva idén. För er som är kring 25-30 år är filmen därtill en ordentlig nostalgikick. Här finns handhållna Donkey Kong-spel, gamla Star Wars-prylar och Staffan ”Vilse i pannkakan” Westerberg i rollen som J:s psykolog.