Livet är ett mirakel! Jag håller med Kusturica! Den här filmen handlar om en liten bergsby i Jugoslavien precis i början av kriget på Balkan. Vi får följa Luka – en enkel man som bor med sin fru och sin son i en oanvänd järnvägsstation. Deras liv går ut på järnvägen, musik och fotboll. Sonen Milos drömmer om att platsa i ett stort fotbollslag och tränar hela tiden. Frun sitter och lyssnar på radio och sjunger hela dagarna och Luka själv tar hand om sin järnväg som en dag ska bli en handelsväg för hela Jugoslavien.

Livet är ett mirakel är en film som känns. Det känns som att man får leva ett helt liv genom filmduken. Jag får sådana glädjekänslor när Milo gör mål att jag mycket väl förstår mamman som brister ut i sång och hur pappan slår ner dom som försöker sabotera matchen att sedan hela stadion blir till ett kaos av sång och slagsmål. Det känns inte alls konstigt med tanke på stämningen som Kusturica har byggt upp i sin värld.

Det är livet som är viktigast i Kusturicas filmer. Det är alltid ett samspel mellan alla levande i filmerna – djur, människor och natur lever inpå varandra och det känns som att det är vackert. Alla karaktärerna har saker att älska och vissa har också sidor att hata. Man lever med karaktärerna så att dom känns som ens vänner efter man gått ut ur salongen.

Jag vill verkligen att mitt liv ska kännas lika levande som det verkar göra för alla i Livet är ett mirakel. Kusturica sparar inte på överdrifterna utan känns som en filmdukens Paasilinna. Scenen när några lättklädda kvinnor springer med säckar av kokain och häller ut dom på spåret framför en vagn med män som sniffar upp så mycket dom kan känns både destruktiv och galet levande. Björnarna som bor i en död bondes hus känns helt naturliga som nya gäster i den lilla bergsstugan.

Om man jämför med hans tidigare filmer så kan jag känna att den här är en blandning av det allvarliga i Zigenarnas tid och det festliga i Svart katt vit katt. Det känns som att Kusturica fortfarande utvecklas till det bättre. Få filmer får mej att känna ett sånt rus i kroppen att jag nästan vill stå upp och applådera under filmen men i Livet är ett mirakel känns det som att det är ok att dansa runt och skjuta med pistol i salongen. Så om ni är sugna på lite pistoldans med björnar och balkankvinnor och män, så boka en hel salong och bjud dit hela tjocka släkten med vänner och bekanta och dansa så det ryker!