Fyrabarnsmamman Mona är besatt av schlagermusik. Hennes man är arbetslös och själv arbetar hon som personlig assistent åt den CP-skadade David. En eftermiddag när hon ska gå från jobbet hör hon David spela en melodi på sin synt. Trots att David inte vill att hon skall spela den för någon annan skriver hon själv en text till musiken och skickar in bidraget till Melodifestivalen. Mona blir helt salig när det visar sig att bidraget kommit med i tävlingen men så börjar hon få problem och stjärnglansen kommer lite på kant. Trots att filmen är full av klichéer och inte förlitar sig på överraskande vändningar eller händelser så fungerar den ganska bra, fast inte fullt ut kanske. Mona är ju en ganska vanlig mamma i början av filmen och många av scenerna blir tyvärr lite trista, så det känns inte riktigt som om filmen lyfter förrän hon kommer till själva Melodifestivalen. Visst är det några roliga scener och skruvade karaktärer i början men inte så det räcker för att riktigt fånga mitt intresse. Men så efter halva filmen så börjar det alltså ta sig när Mona blir stjärna. Hon upplever mycket annorlunda saker som Bindefeldt-fester och intervjuer i TV, scener som inte verkar vara särskilt trovärdiga men som å andra sidan är riktigt roliga. Att man kan förutsäga i princip hela filmen redan innan man har sett mer än några minuter borde vara något negativt, och det är det kanske också, men det är inte något som gör den här filmen sämre eftersom det inte verkar som om filmskaparna har försökt skildra någons riktiga vardag och liv utan inte drar sig för att skruva till karaktärerna inom filmens verklighet. Kort sagt så är det en film man ser på och i filmens värld kan allt hända. Skådespelarna i filmen är överlag bra och Helena Bergström, Thomas Hanzon och Björn Kjellman i de stora rollerna är utmärkta - så även Regina Lund som den bitchiga stjärnan Sabina. Däremot är jag lite tveksam till Johan Ulvesons roll som manager. Det går ganska bra när hon har sitt första möte med honom på en restaurang men när allt brakar ihop på slutet så blir det för mycket komik över rollen, speciellt eftersom det inte fanns några tendenser till att hans roll skulle vara komisk i scenen i restaurangen. Det gick inte ihop riktigt. Och även om Jonas Karlsson oftast är bra som CP-skadade David så är det några gånger som jag inte riktigt tycker att han är trovärdig. Jag tycker att det är en underhållande och medryckande film som är lite långsam i början men som får upp farten på slutet, till ett riktigt schlagerslut.