En fråga väcks ganska snabbt; är det redan dags för att vara nostalgisk över britpopen? Följdfråga; är det redan dags för britpopens stjärnor att vara nostalgiska över sig själva? John Dower har visst svarat ja på båda frågorna och gör en tidsresa från tidiga 90-talets totalstenade Stone Roses-konsert fram till Robbie Williams entré i den brittiska popindustrin. Däremellan får vi intervjuer med bröderna Gallagher, Damon Albarn, 3D, Jarvis Cocker, Louise Wener, samt ett antal rockskribenter som ser sig lika delaktiga i eran som artisterna nånsin var.

Intervjuerna växlas med avstamp i de viktiga albumen och konsertbilder, men även samtida händelser som prinsessan Dianas död, Tony Blairs maktövertagande och Kurt Cobains självmord. Till tonerna av bland annat Rock’n’roll star och Animal nitrate slungas man tillbaks till Cool Britannia och får känslan av att det rentav var igår.

Till en början måste jag ju ta min personliga ståndpunkt och förhållande till britpopen – jag älskade den. Jag har alltid sett åren kring 1993-94 som den tid min nuvarande musiksmak föddes. Och startskottet var främst Oasis debutskiva Definitely maybe. Nog för att min skivsamling inte ens var tvåsiffrig på den tiden, men jag skulle även såhär ett decennium senare med sisådär en trehundra skivor till i hyllan ändå placera den på min tio-i-topp. Nostalgisk? Definitivt kanske.

Det intressanta med Dowers dokumentär är just det jag i början ifrågasatte. Den känns som en analys av ett fenomen som fortfarande har viss levnadskraft, även om polisongrocken kanske har tagit över. De som ställer upp på intervjuer är kanske några av britpopens mest lysande frontfigurer, men att de ställer upp i filmen kanske mer beror på att de behöver viss PR för deras eget legendförverkligande än att de sätter tillit till sitt nuvarande skapande. Tyvärr dör ju legenderna så fort man ser de verkliga personerna.

Men däremellan är det skitkul att se Noel Gallaghers tydliga avståndstagande till hypen kring tredje skivan, Jarvis Cocker berätta om hur det plötsligt blev inne med koks igen och Louise Wener säga sig vara den enda som såg igenom Tony Blairs slickande i popparnas rövar. Många av frågorna har ställts hundra gånger tidigare. Hur var det egentligen med striden mellan Blur och Oasis? Vad var det som gjorde britpopen så stor? Ibland bågnar man över Dowers ambitioner, t ex när han frågar om Oasis visste i stundens hetta att de skrev historia (inte pophistoria – historia!). För på samma gång som Dower vill skildra en populärkulturell trend gör han den ansvarig för Storbritanniens hela politiska väckelse. Att blickarna riktades mot britpopen innebar att landet var på fötter igen. Tony Blairs PR-konsulter verkade ha fattat att det fanns en drivkraft där, men att det krävdes mer än att Blur och Oasis battlade om vilken singel som skulle nå högst känns överflödigt att kommentera.

Snarare kan man väl säga att britpopen utformade ett ganska juste soundtrack till decenniet då labour återtog makten, precis som man kan säga att soundtracket till Trainspotting var ganska bra. Att hjärnorna bakom det hela nu sitter i tusenpundsfåtöljer och läppjar över sin egen ryktbarhet, är väl både komiskt och tragiskt. Roligt på så sätt att de verkar ändå kunna behålla distansen, sorgligt i den mening att som många andra före dem verkar de tappa motivationen att göra något nytt nu när dom redan håvat in storkovan. Antagligen därför man inte ser Thom Yorke i laguppställningen.

Det som saknas insiktsmässigt i Dowers film är väl främst att den kommer åldras ganska väl. Med ett England som tidigare stoltserat med Bowie och Bolan, känns det onekligen lite magert med en "legendar" som Liam Gallagher att inte veta vad androgynitet betyder. Att saker och ting kommer leva för evigt är att sikta för högt. Mer påpassligt är Damon Albarns text till To the end:

"All these dirty words, they make us look so dumb. We´ve been drinking far too much and neither of us mean what we say. /---/ What happened to us? Soon it will be gone forever. Infatuated only with ourselves and neither of us can think straight anymore."

Fotnot: Filmen har inte haft svensk biopremiär, men recenserades i samband med att den visades på Stockholms Filmfestival 2003.