Familjen Hoover består av: En homosexuell självmordsbenägen Proustforskare till morbror, en heroinsniffande gubbsjuk farfar, en misslyckad profetframgångsdrömmande pappa, en neurotisk stressad mamma, en Nietzsche-fanatisk självutnämnd stum son och en dotter som mest av allt i hela vida världen vill vinna skönhetstävlingen Little Miss Sunshine i Kalifornien. En dag får familjen reda på att hon, Olive, har kvalat sig in till tävlingen. Kruxet är att familjen bor på andra sidan USA. Dock råder inga tvivel om att Oliva inte ska få uppfylla sin innersta dröm. Framför allt eftersom pappa Frank anser att ge upp är något för förlorare och i familjen Hoover finns inga förlorare, right!? Familjen beger sig till Kalifornien i sin gamla trasiga folkvagn för att se Olive vinna tävlingen.

Den dysfunktionella familjen. Det har setts förr. Det har skildrats förr. Vad är det då som skiljer Little miss sunshine från andra filmer? Till att börja med måste jag säga att det är relativt enkelt att skapa en bra dialog och känslan av dysfunktion i en familj med ytterst starka och stereotypa karaktärer. Viljan att inte kommunicera finns alltid där. Problemen för manusförfattaren uppstår när de måste samarbeta, när stereotypen måste gå över sina sociala spärrar och såklart utvecklas. Här kommer road-trip konventionerna in i bilden. Jag har alltid tyckt att man gör det kanske lite för enkelt för sig när man gör en film på det här viset. Little miss sunshine är lika mycket en klassisk road-trip som en renodlad komedi. Här finns mer eller mindre alla inslag som de flesta road-trip-filmerna idag innehåller och utvecklingskurvan pekar ganska rakt och följer dramaturgins fina beståndsdelar. Dock blir det aldrig tråkigt, filmen innehåller några riktigt fina komiska sekvenser och skådespelet håller genomgående hög klass. Scenen när tutan på bilen fastnar och familjen tvingas i stressat tillstånd köra flera mil med en konstant tutande folkvagn är ett exempel på ett av de fina små inslagen som förgyller hela filmen. Vidare måste Steve Carell få en klapp på axeln. Innan jag först såg honom i Bruce den allsmäktige hade jag ingen aning om vem människan var. Efter det har han mer eller mindre radat upp komisk briljans vart han än vänder sig. Här visar han hög klass med ett för honom annorlunda porträtt av en tillbakadragen och minimalistisk person.

Även om förstagångsförfattaren Michael Arndt bitvis visar på tydlig orutin och oförmågan att sammanfoga alla de små bitar som en road-movie består av, vägs det hela upp av en ensemble som uppenbarligen har haft roligt att spela in denna lilla indiefilm (som för övrigt tog fem år att slutföra). Det fina med Little miss sunshine tycker jag är den tydliga substansen som växer ju längre filmen går. Filmen blir inte tråkigare, bara lite mer seriös. Även om slutet är rätt utflippat och till synes oseriöst säger den oss något om dagens samhälle och vad vi egentligen strävar mot. Kvar står den dysfunktionella familjen som när allt kommer omkring kanske trots allt inte är så dysfunktionell. I en värld av idioter tycks den sjuke vara frisk… det är väl någonstans just det som skiljer filmen åt.