IMPORTFILM

Tysken Herzog gjorde en handfull klassiker på 70-talet, som Aguirre - Guds vrede, Woyzeck, Hjärta av glas och Nosferatu - nattens vampyr, samt ytterligare någon på 80-talet. Därefter har han mest gjort opera för TV, samt kort- och dokumentärfilm. Det sistnämnda har han förvisso alltid gjort, och Little Dieter är också en dokumentärfilm. Herzog berättar här historien om tyske Dieter Dengler som växer upp i lilla Wildberg i Schwarzwald i Bayern under kriget. Tidigt faderlöse Dieter återberättar själv hur hans mor kokte tapeter (!) för barnen att äta, för att åtminstone få i sig näringen i limmet.

Av någon anledning blev Dieter så fascinerad av flygplanen som svepte över hans hemby och bombade den sönder och samman att han redan där och då bestämde sig för att bli pilot. "Little Dieter needed to fly", som han själv uttrycker med sin kraftiga brytning. Efter kriget tog sig Dieter till USA för att ta värvning i flygvapnet och äntligen bli pilot (Tyskland saknade flygvapen och flygbolag efter andra världskriget), och hamnade i Texas. Men det enda han fick göra där i två och ett halvt år var tydligen att skala potatis, så när hans kontrakt gick ut, sökte han sig till Alameda i Kalifornien, där han tog högskoleexamen och till sist utbildade sig till pilot i flottan.

1966 skickades han till Vietnam, men sköts snart ner under ett bombuppdrag över Laos. Dieter beskriver (och äkta dokumentärfoto skildrar) hur overkligt och drömlikt vackert det var när han tömde sin dödliga last över risfält och byar, och för att använda hans egna ord: "Att folk dog på marken fattade jag först när jag satt fånge." Och det är detta som är filmens akilleshäl, att Dieter, som ju bara ville bli pilot och inte kriga, inte fattade att hans bomber de facto dödade människor där nere på marken. Inte en enda gång under filmen visar han ånger, inte en enda gång ställer heller Werner Herzog frågan "varför?". Varför åker en genomfattig, tysk pojke, vars far dog i kriget, till Laos och bombar skiten ur fattiga bondbyar i ett land USA inte ens var i krig med? (Kriget gällde Vietnam, vilket var illa nog, men USA:s bombningar av neutrala Laos och Kambodja var ett brott mot folkrätten, inte bara sanktionerade, utan initierade av kräken Henry Kissinger och Richard Nixon.)

I vilket fall som helst, så tar Herzog med Dengler och oss på en tur till Laos, där Dieter rekapitulerar hela historien, hur han togs tillfånga, torterades och, slutligen och mot alla odds, lyckades fly. Nån förklaring till vad han över huvud taget hade där att göra från första början får vi aldrig, och det är, som sagt, inte heller någon som frågar. Han berättar också hur han i fångenskap uppmanades att signera ett papper där han förkastade USA:s angrepp på Vietnam och Laos, men detta vägrade han, idag till synes utan någon skönjbar ånger. Och Herzog? Tja, han har vid flera tillfällen tidigare kritiserats för sitt sätt att förhålla sig till lokalbefolkningen vid sina filminspelningar i Sydamerika och Australien. Hans uppenbara ointresse för laotiernas lidande bekräftar bara hans naiva, gränsande till imperialistiska, livssyn och jag ser i stället fram emot hans senaste långfilm, Invincible (med Tim Roth, Udo Kier och Jouka Ahola, världens starkaste man i slutet av 90-talet) från i fjor, och som givetvis inte gått på bio i u-landet Sverige.

Ett genomgående tema i filmen är att "döden ville inte ha mig". Han överlevde svälten och bomberna under andra världskriget, han överlevde fångenskapen och tortyren, samt den heroiska - och tursamma - flykten på väg mot Thailand, och han överlevde fyra krascher som civil testpilot efter Vietnamkriget. Men i förfjor dog han, kanske något ironiskt, av en muskelsjukdom som gjorde det inget annat lyckats med, nämligen bryta ner hans kropp totalt, och det på bara ett år. Han dog i februari 2001, tre år efter att denna dokumentär haft premiär, 63 år gammal. Döden vann till sist. Det gör den alltid.