Det är inget fel på skådespelarinsatserna i Little children, Kate Winslet är jättebra faktiskt, men det är ”fel” på hur historierna berättas. Eller: Jag förstår inte vad det är regissören Todd Field och manusförfattaren Tom Perrotta, vill berätta! Vill jag se avfilmad vardag vid en swimmingpool kan jag gå till Nytorpsbadet. Jag tycker Little children är en tråkig film, det händer ju ingenting! Fast det börjar intressant. På lekplatsen där småbarnsmammorna sitter och snattrar. Sarah (Winslet) känner ingen som helst samhörighet med dem och det gör inte lilla dottern med deras barn heller. In kliver pappan Brad med sonen Aaron och Sarah vet redan att ingen av de andra nånsin har vågat prata med honom. Så det gör hon. Och för att chocka dem kysser hon honom också. Därifrån har de svårt att slita sig från varann.

En sidohistoria med en från fängelset just utsläppt pedofil som flyttar tillbaka till området, hade kunnat göras intressant om det som stod i pressmaterialet hade varit sant.

"Han (Ronnie) skulle fungera som ett alibi, eller en distraktion för de andra personerna - ett kärl där de kunde tömma sin egen rädsla och sin egen längtan utan att behöva tyngas av självrannsakan. Våld och rädsla är det som styr, och skammen över hur man betraktar sig själv när man blir anklagad."

Men det var det inte. Varför skriver man grejer i pressmaterial som inte stämmer? Är det intentionen man berättar om? Inte den färdiga filmen?

Huvudpersonerna bryr sig inte alls särskilt mycket om hemmasonen Ronnie, med en psykosexuell störning. Det är Brads kompis, den avskedade polisen som förföljer och trakasserar honom. Jag vet inte vem det är som blir direkt anklagad heller, förutom Ronnie då. Det kanske är enbart honom man syftar på, och hans "slut" är inte precis överraskande. För Sarahs och Brads respektive partner vet inte om att de inleder en affär = har ingenting att anklaga nån för. Ingen konflikt där. Heller. Eller en diskussion på bokklubben om Madame Bovary? Den scenen var ju inte så lite övertydlig... Grejen med undertext är att man pratar om nåt annat än vad man sätter ord på, men den ska vara subtil!

Little children ska väl vara lite Happiness och lite - jag vet faktiskt inte. Det finns liksom ingen nerv, ingen glöd, ingen spänning. Jag undrar inte hur det ska gå, för jag slutar bry mig om det efter en halvtimme. För säkerhets skull har man också lagt en berättarröst ovanpå alltihop, en allvetande "gud" som förtäljer publiken det vi kanske inte begriper annars. När jag lämnade salongen hörde jag någon säga: Guuud vilken bra film! Och jag fattade förstås ingenting. Vilken film hade hon sett?