Halleda. Den allra första filmen i serien om Sickan, Vanheden, Harry & C:o, Varning för Jönssonligan från 1981, ägde väl sin charm, medan redan uppföljaren året därpå, Jönssonligan & Dynamit-Harry, kändes maläten. När jag så härom året råkade få syn på Johan Ulveson som Sickan i comebackfilmen Jönssonligan spelar högt från 2000 var jag bara tvungen att stänga av, det var rent gräsligt att se honom spela över så där (man hade ju vant sig vid Ulf Brunnbergs överspel...). Då hade man visst redan släppt två filmer om Lilla Jönsonligan, av vilka jag sett sammanlagt noll stycken.

Men nu har jag sett Lilla Jönssonligan på kollo, och det var ingen angenäm upplevelse måste jag tillstå. Pojkarna (filmen utspelar sig på 1950-talet) försöker fuska med betygen och hamnar som straff på kollot Vindpina på Gotland som mest påminner om ett arbetsläger. Detta ägs av Wall-Enberg, det vill säga Sickans ärkefiendes farsa, härligt elakt spelad av opera- och schlagersångaren Loa Falkman, och redan på färjan dit tvingas grabbarna skyffla kol nere i maskinrummet. Medföljer gör också vad den "gotländske" kaptenen kallar "får", men det vet ju alla att på Gotland finns det minsann inga får, bara lamm - och lammungar. Kolonibarnen, alla givetvis Bullerbyblonda och arier allihop, är också dödens lammungar om de inte sköter sig då kollot drivs i sträng regi, och den som inte sköter sig får skura utedassen. Maten som serveras tycks mestadels bestå av stekt gröt.

Det ingår även nån sorts historia om smuggling av ett ryskt "elixir" som gör idrottsmän jätteduktiga...detta ska Wall-Enberg ta in i Visby hamn via ett skepp som kommer lastat fullt med godis. Allt medan pojkarna hela tiden försöker undkomma sina lägervakter, där i alla fall den ena påminner om huvudpersonen i en berömd filmserie om KZ-lägervakten Ilsa ("Vi hav vejs to mäjk jo tåck!"). Och så får vi uppleva hur det gick till när Harry mötte Sally...öh, nej...Doris ska det vara. Astrist är det i alla fall, och det är en pina att skåda barnen som rabblar sina repliker likt i 1800-talets svenska husförhör, där det gällde att kunna rabbla katekesen utantill, annars jävlar!

Det krävs inte så lite extra för att få barn att agera naturligt, nånting som vissa är/var bra på; Tage Danielsson, Olle Hellbom, Lasse Hallström och Kay Pollak är några av de svenska regissörer som lyckats riktigt bra med personregin vad gäller barn. Christjan Wegner sällar sig tyvärr inte till denna illustra skara, och det är rejält plågsamt att behöva lyssna på repliker som innehåller mer än fem ord. Sen hjälper det ju inte direkt till att själva ramhistorien är tunn och töntig, medan manuset (av nämnde Wegner) är asdåligt. Det hela påminner om de 50-80 år gamla Anderssonskans Kalle-filmerna, med den klämkäcke Kalle själv i äppelknyckarbrallor, och som alltid var beredd med en "kvick" replik. Och det är mycket pilsnerfilm över det hela, med "Goddag, direktör'n!" hit, och "Ja, konstapeln!"dit.

Lilla Jönssonligan på koncentrationsläger är den elfte i serien som ursprungligen kommer från Danmark (Olsenbanden), och som invandrat till Sverige via Norge. Filmen är rent ut sagt skittrist, och jag rekommenderar härmed att serien läggs ned med omedelbar verkan. Eller skicka tillbaka den till danskarna.