Life or something like it är den svenska titeln på...öh, Life or something like it, och det är väl första gången Angelina Jolie ger sig på komediennens roll. Tyvärr med ett riktigt banalt resultat, nånting som jag dock mest klandrar manusförfattarna för, då denna soppa är full av klichéer och sentimentalt dravel. Det är över ett år sen filmen floppade på bio, och att den släpps på video nu skulle man kunna tolka som att det råder brist på bra film, vilket inte är sant, men man släpper ju hellre en film med en aktuell stjärna (Jolie är ju aktuell i och med en annan flopp, Lara Croft Tomb raider: The cradle of life) än att man chansar med nåt annorlunda.

Jolie är den grå, lilla flickan som redan som liten drömmer om Marilyn Monroe, och som vuxen liknar hon nu denna sin förebild med det blonderade håret. Hon spelar TV-journalisten Lanie Kerrigan, en streber som verkar planera sitt liv i femårsetapper. En dag intervjuar hon en uteliggare och självutnämnd profet, som spår rätt både vad gäller ett sportresultat och vädret. Vilket gör hans tredje förutsägelse till en obehaglig profetia för Lanie, då han sagt att hon ska dö nästkommande torsdag.

Så nu rannsakar Lanie sig själv och sitt liv, vilket resulterar i en uppgörelse med sin syrra, att hon spolar sin kille, samt att hon super sig dyngrak. Hon upphör dessutom med att sköta sin personliga hygien, slutar bleka håret och börjar spela Social Distortion på stereon. Hon kommer till ett intervjuuppdrag som slutar med att hon, i direktsändning, sjunger Stones Satisfaction tillsammans med strejkande busschaffisar, och gör givetvis succé och får det där jobbet hon länge drömt om. I domedagsprofetian hette det att hon inte skulle få det där jobbet, men det fick hon, så nu tror hon inte längre på att hon ska dö så som förutspåtts.

Filmen handlar om att man bara ska göra det man tycker är roligt, och inte bara tänka på karriär, ära och berömmelse. När hon så inser hur tomt och innehållslöst hennes liv egentligen är, börjar hon alltså spela punkrock där hemma, vilket inte är så trovärdigt då jag har svårt att föreställa mig att den ytliga Lanie någonsin skulle ha tytt sig till denna musikform, och när hon i TV rockar loss till Satisfaction iklädd en Social Distortion-T-shirt, är det hela så pinsamt att man sitter och skruvar sig. Den sentimentala finalen är så motbjudande att man får problem med kräkreflexerna.

Detta är en typisk, tillrättalagd Hollywoodsåpa som knappast tillförde vare sig Jolies eller Ed Burns karriärer något, mer än var sin fet check. Man får emellanåt nästan känslan av att Jolie spelar sig själv, med sitt även privat blonderade hår och sina silikonstinna läppar som gör att hon ser ut som en kyssgurami.